En valk till - välkommen till klubben kära du!

Jaha, så var det dags för ännu en valk att välkomna in i familjen här på denna kropp. Det är nu vecka 35 och vågen visar 14,5 kilo plus....and going up.

Den nya valken syns nu på ryggen och jag har inte riktigt sett den förut. Hrm..ja, det är nu det börjar hända grejer märker jag.

Fluff fluff säger mina anklar och poff!!! så är anklarna borta, dolda bakom upplyft skinn kallad svullenhet. Ja, tänk dig en elefants anklar, så ser mina ut. Så tänker du - elefanter har väl inga anklar. Nä, JUST det!

Sömn ja, vaknar nog 10 gånger per natt. Någon gång knackar Favvo där inne och säger hej, här är lilla jag. Sen somnar jag igen. Sen vaknar jag av att höften har somnat och jag måste vrida mig från sidoläge till rygg. Somnar igen. Sen vaknar jag av att jag ska kissa, nästa gång av en ny vändning och ja, så håller det på. Så på morgonen är jag inte så pigg vilket gör att jag numera hänger mig fullständigt åt härliga eftermiddags-tupplurer. Det är najs!

Vad mer börjar hända? Jo, tonårsfinnar i massor!! Jag kallar dem det för det gör att jag känner mig lite ung och läcker. Men det är väl kroppen som ploppar ut lite hormoner i form av supersnygga finnar på ett totalt blekt ansikte. Hrm..tack kroppen för det gör att jag känner mig ännu mer läcker....NOT!

Ryggen börjar spöka mer och foglossningar börjar tillta. Därtill sammandragningar märks oftare och nu kan jag knappt gå 20 meter utan att det börjar göra ont. Så, cykel är min trogna vän. Vi tar oss fram någerlunda obesvärat på vägarna och jag glömmer, nästan, att min kropp är större och tyngre. Tills jag då ska stiga av. Inte den mest graciösa avstigningen nu för tiden heller. Men all tid mellan uppstigning/avstigning känns super.

Ja, det var lite krämpor. Inte så farligt när man jämför med andra men dock. Men, man kan konstatera att det inte är någon feel-young-and-beauty-process precis. Men sen är det ju också ett underbart litet mirakel som skapas och det är ju helt fantastiskt. Så, hans hälsa därinne är det viktiga, allt annat blir faktiskt ointressant.

5 veckor kvar - oj vad tiden gått. Från augusti till nu och snart är det dags. Pirr i magen känner jag bara jag tänker på förlossning och livet efter. Av både längtan, förväntan och lite oro.

Nä, nu ska jag och min kompis cykeln ta en tur till havet i det soliga värdret.

Hepp!

Tut, tut...lilahåriga pensionärer gör omkörning

Jaha, då har tiden kommit då jag verkligen känner mig gravid som bara den. Bara de senaste 2 veckorna har han växt som en galning vilket gör att många saker satts på sin spets.

Jag börjar nu känna att andningen blivit än tyngre, svårt att sova, ryggen värker och ja, foglossningarna gör sig till känna. Och det värsta av all - jag kan inte göra saker i den takt jag vill dvs speedotakt. Ish..I don´t like. Därtill måste jag be om hjälp ibland. Som att bära vissa saker och så. Ja, ja, jag vet. Borde kännas som lyx men jag ser det inte så. "Jag kan själv" likt ett barn det är nog mer jag. Men, bara att gilla läget och på något sätt njuta i lugnet.

Häromdagen blev jag varse om denna senaste gravidomvandling när ett par lilahåriga damer (läs: gamla tantpensionärer med rullator) fullständigt rallade om mig på trottoaren. Chocked - you better believe it! Vad fassen händer? Ja, de sneglade lite på mig när de kom bakom mig, gjorde en smygande omkörning och undrade nog vad en vankande full anka gjorde där på trottoaren. Sen såg de...ahaaaa, hon är gravid och gav mig ett sådant där berömmande smile. Ja, du vet - ett sådant där "vad duktig du är som faktiskt promenerar när du knapp kan"...smile. Jag säger bara Se upp!!! Om någon månad ska jag nog speeda på och om er igen. Ha ha..... !!!!

Vid närmare eftertanke - bryr de sig? Nope! Och ja, inte jag heller för den delen.

5,5 veckor kvar. Det närmar sig. Tjohej!!!