Jaha, så var man då en mamma, pappa, morsa, farsa allt vad man nu kan kalla sig. Så härligt!! Ludwig, som han nu heter, vägde 3850gram och var 50 cm lång. Han föddes den 23 maj 2009 kl. 02.58.
Förlossningen var en spännande upplevelse. På fredagen (vi födde sen på natten till lördagen) var vi på sjukhuset för jag hade inte känt hans sparkar lika intensivt och jag ville kolla detta. De kollade då hans hjärtljud och även om näring transporterades ok. Allt var ok, möjligen var det lite svagt på näringsnivån från moderkakan till Ludwig och de sa att det vore bra att föda samma helg. Jag hade då gått över 6 dagar (beräknad till den 17 maj). En läkare gjorde också en hinnsvepning och sa – det här brukar hjälpa.
Därefter åkte vi till kompisarna Böhms som höll på att flytta in i sitt nya hus och hjälpte dem att packa in. Strax efter lunch kände jag ”något” hända. Magen gjorde lite värk ifrån sig, som en begynnande mensvärk. På kvällen kändes det än mer.
Jag och Johan tittade på tv efter middagen och jag frågade Johan – är det så här en värk ska kännas tror du? Han svarade ungefär med att säga hrm, hur ska jag veta det :-) Vid 23-tiden förstod jag att det var värkar. De kom relativt regelbundet men ingen enorm smärta. Vid 01.00 kändes det ändå som om vi brode åka in till sjukhuset. Ner i bilen med packade väskan och in for vi. I bilen kom värkarna plötsligt med ca 2 minusters mellanrum. Oj oj... nu gjorde de visst lite ondare.
Väl på sjukhuset träffade vi en barnmorska som ledde in oss i ett rum. Hon kollade mina värkar. Jaha, de kommer ganska tätt men är inte så kraftiga ännu och du har bara öppnat dig 1 cm. Kanske måste jag skicka hem dig. What!!! Åh nej, här ska det inte sändas hem något. Jag skulle bannemej föda snart! Gå omkring på sjukhusområdet ett tag så ser vi, sa hon, och det gjorde vi. Johan stödde mig under armarna och iväg vankade vi fram. Jag kände klart att värkarna blev kraftigare och fick stanna upp i korridoren var andra eller var tredje minut för att ”kämpa” ut värken. Efter en halvtimme var jag öppen 5 cm. Oj oj sa sköterskan, tur att jag inte skickade hem dig dårrå.... Jag lades i bad en stund. Inte skönt att ha värkar i flytande vatten. Inte min kopp te precis men det visste jag ju inte innan. Efter ca 20 minuter i badet sa jag till Johan att kalla på barnmorskan för jag kände krystvärkar och var nog på gång nu. Hon sa att jag nu var öppen och det var dags att föda. Krysta inte i korridoren till förlossningsrummet sa hon lite skämtsamt.
Väl i förlossningsrummet gick allt så fort. Johan satte på musik (Café del Mar lugna låtar) och stämningen var hög med två glada barnmorskor. Mellan värkarna for glada tillrop och några skämt i luften. När väl en värk kom var alla allvarliga igen. Jag vet inte exakt hur många krystningar som behövdes och hur många baddningar Johan gjorde av min panna men efter en halvtimme mötte vi vårt lilla egna underverk – Ludwig. Det var sådan cool känsla och helt overklig samtidigt. Han som legat i magen i 9 månader var nu äntligen här med oss. Vi kunde nog inte riktigt förstå det.
När jag gick och duschade tog Johan hand om Ludwig, satte på en blöja och kläder. Sen skulle vi vidare till BB där jag skulle ligga i två dagar. Johan fick tyvärr inte sova över men var där under dagarna. Nog bara bra att en av oss fick sova lite iallafall och var någerlunda klar i huvudet, för det var inte jag. Tror inte jag sov mer än 6 timmar sammanlagt på 3 dygn. Mycket var nytt och amningen skulle ju fungera (vilket det inte riktigt gjorde tyvärr).
Efter omtumlande dygn skulle vi hem och att sätta lille Ludwig i bilstolen kändes helt absurt. Att skicka hem oss utan översyn kändes också märkligt. Vem vet om vi kan ta hand om honom – ska vi verkligen ta hand om honom helt själv, utan barnmorskans trygga kunskap och hjälp? Hjäääääälp vad skrämmande!!
Väl hemma kändes det bra. Tyvärr fungerade inte amningen och den gjorde att varje amningstillfälle var ett rent helvete. Det gjorde så ont att jag storgrät inför varje amning.
Efter två veckors kämpande avbröt jag amningen och gick över till mjölkersättning. Jag pumpade i ytterligare 1,5 vecka men därefter slutade jag med det också.
Varje vecka som gått sedan förlossningen har varit en fröjd och Ludwig visar nya sidor varje dag. Han upptäcker sina händer, oss, sin röst osv. Han rapar och pruttar så att vi hålla vakna på nätterna - allt för att göra sig hörd hela tiden :-) Härligt är det!
