17 maj - ingen Favorit-tolle ännu

Well, well...så var det dags då. Beräknat datum är här idag och Bosse, det är bannemej dags att titta ut. Nähä, inte det. Ja, you´re the boss...

Så här ser jag ut nu, fotot alltså. Tänkte först att jag även kan lägga upp bild på mina svullna fötter men sen, vid lite eftertanke, så nej. Varför skulle detta beskådas, snyggt är det då inte. Fötterna ser ut som stockar om jag inte snabbt tar på mig stödstrumporna a la Sexy direkt när jag vaknat. Om det ens går 30 minuter utan dessa på så säger det bara - fluff - så är de svullna. Ja, ni kan tänka er så jag behöver inte lägga upp svullet bevis på detta...

Förvärkarna har kommit fr o m förra veckan, som värst på kvällarna. Oj, vad han bufflar på då också och det känns. Som mensvärk eller som om någon kniper åt mina äggstockar. Mycket skönt, eller inte.

Lite kvidigare har jag blivit. Håller inte ut så länge på kvällarna som tidigare. Kanske inte så konstigt men ändå. Huvudet är liksom fortfarande med (eller...?) men kroppen säger ifrån att jag ska ta det lugnt. Kroppen väger nu mellan 15,8-16,5 kilo mer än vid start men håller mig där svingandes runt de siffrorna. Ska bli skönt att få loss en del snart. Har fått en sådan enorm craving på promenader, något jag inte kan göra nu. Jag har ju för fassen inte promenerat på knappt 1,5 månader och det är inte lika bekvämt längre att cykla. Det går och jag gör det lite grann men tar det easy. Så, jag drömmer om promenader och att flåsa omkring med denna kroppen på stigarna igen. Jag lääääängtar!

Annars, ja, det är mest väntan och längtan. Vi undrar såååå mycket hur han ser ut och hur han är. Vi längtar massor favoriten (Ludwig/Benjamin eller vad du nu ser ut att heta) och ser så mycket fram tills du gör entré i denna värld.

Dags att äta lite...igen. Lite mer mat i magen har det nog blivit de senaste veckorna, lite mer sött också. Precis bakat sockerkaka och den ska smakas NU.
//

En valk till - välkommen till klubben kära du!

Jaha, så var det dags för ännu en valk att välkomna in i familjen här på denna kropp. Det är nu vecka 35 och vågen visar 14,5 kilo plus....and going up.

Den nya valken syns nu på ryggen och jag har inte riktigt sett den förut. Hrm..ja, det är nu det börjar hända grejer märker jag.

Fluff fluff säger mina anklar och poff!!! så är anklarna borta, dolda bakom upplyft skinn kallad svullenhet. Ja, tänk dig en elefants anklar, så ser mina ut. Så tänker du - elefanter har väl inga anklar. Nä, JUST det!

Sömn ja, vaknar nog 10 gånger per natt. Någon gång knackar Favvo där inne och säger hej, här är lilla jag. Sen somnar jag igen. Sen vaknar jag av att höften har somnat och jag måste vrida mig från sidoläge till rygg. Somnar igen. Sen vaknar jag av att jag ska kissa, nästa gång av en ny vändning och ja, så håller det på. Så på morgonen är jag inte så pigg vilket gör att jag numera hänger mig fullständigt åt härliga eftermiddags-tupplurer. Det är najs!

Vad mer börjar hända? Jo, tonårsfinnar i massor!! Jag kallar dem det för det gör att jag känner mig lite ung och läcker. Men det är väl kroppen som ploppar ut lite hormoner i form av supersnygga finnar på ett totalt blekt ansikte. Hrm..tack kroppen för det gör att jag känner mig ännu mer läcker....NOT!

Ryggen börjar spöka mer och foglossningar börjar tillta. Därtill sammandragningar märks oftare och nu kan jag knappt gå 20 meter utan att det börjar göra ont. Så, cykel är min trogna vän. Vi tar oss fram någerlunda obesvärat på vägarna och jag glömmer, nästan, att min kropp är större och tyngre. Tills jag då ska stiga av. Inte den mest graciösa avstigningen nu för tiden heller. Men all tid mellan uppstigning/avstigning känns super.

Ja, det var lite krämpor. Inte så farligt när man jämför med andra men dock. Men, man kan konstatera att det inte är någon feel-young-and-beauty-process precis. Men sen är det ju också ett underbart litet mirakel som skapas och det är ju helt fantastiskt. Så, hans hälsa därinne är det viktiga, allt annat blir faktiskt ointressant.

5 veckor kvar - oj vad tiden gått. Från augusti till nu och snart är det dags. Pirr i magen känner jag bara jag tänker på förlossning och livet efter. Av både längtan, förväntan och lite oro.

Nä, nu ska jag och min kompis cykeln ta en tur till havet i det soliga värdret.

Hepp!

Tut, tut...lilahåriga pensionärer gör omkörning

Jaha, då har tiden kommit då jag verkligen känner mig gravid som bara den. Bara de senaste 2 veckorna har han växt som en galning vilket gör att många saker satts på sin spets.

Jag börjar nu känna att andningen blivit än tyngre, svårt att sova, ryggen värker och ja, foglossningarna gör sig till känna. Och det värsta av all - jag kan inte göra saker i den takt jag vill dvs speedotakt. Ish..I don´t like. Därtill måste jag be om hjälp ibland. Som att bära vissa saker och så. Ja, ja, jag vet. Borde kännas som lyx men jag ser det inte så. "Jag kan själv" likt ett barn det är nog mer jag. Men, bara att gilla läget och på något sätt njuta i lugnet.

Häromdagen blev jag varse om denna senaste gravidomvandling när ett par lilahåriga damer (läs: gamla tantpensionärer med rullator) fullständigt rallade om mig på trottoaren. Chocked - you better believe it! Vad fassen händer? Ja, de sneglade lite på mig när de kom bakom mig, gjorde en smygande omkörning och undrade nog vad en vankande full anka gjorde där på trottoaren. Sen såg de...ahaaaa, hon är gravid och gav mig ett sådant där berömmande smile. Ja, du vet - ett sådant där "vad duktig du är som faktiskt promenerar när du knapp kan"...smile. Jag säger bara Se upp!!! Om någon månad ska jag nog speeda på och om er igen. Ha ha..... !!!!

Vid närmare eftertanke - bryr de sig? Nope! Och ja, inte jag heller för den delen.

5,5 veckor kvar. Det närmar sig. Tjohej!!!

Sista ultraljudet är gjort

Jaha, så var det sista ultraljudet gjort imorse. Det gick så bra så. Favvo låg med huvudet ner. Han rör sig fortfarande mycket och kan vrida sig men barnmorskan trodde inte att han skulle flytta huvudet mer. Men det får man se när man går till barnmorskan på kontroller.

De kollade hjärtat och kamrar, pulsådrar, ryggrad, nacke, njurar, storlek på kroppen (mage och lår) och en massa annat. Allt såg ok ut. Härligt!

Vägde nu 2234 g och beräknas väga ca 3500-3800 vid födsel dvs om han kommer 17 maj som beräknat.

Han låg med foten upp och var beredd på att kicka. Tror han blir en riktig cool kille, redo att kicka igång. Han såg ut att ha en enorm stortå. Hår hade han också som svallade så fint i fostervattnet. Färgen på håret tror vi blir röd men det kunde vi givetvis inte se här.

Apropå kickar - jisses vad han kan. Iallafall fortfarande. Vissa nätter vaknar jag av att han ska vrida sig och min mage ser inte klok ut. Men sen ibland bara knackar han och liksom säger - helloooooo, is anybody out there? Knock, knock.... Det enda han hör då tillbaka till svar är väl magljud och snarkningar. Kul föräldrar? Well.....

Men som sagt, allt verkar så bra så vilket gör oss så glada. Härefter är det ju förlossningen han ska klara sig igenom och ja, livet som kommer därefter.

Hepp!

Urinvägsinfektion - va, vem har det? Jag?

Senast jag var hos barnmorskan frågade jag om hon kunde ta test för om jag har GBS som är en streptokock som ca 30% av kvinnor har. Min kompis sa att hon hade det och fick antibiotika vid förlossning för att skydda barnet för att få det. Kan annars bli lite komplikationer. Jaha, sa barnmorskan Anne, inget vi gör på rutin men om du vill så gör vi det. Tack - jag vill.

Testet görs genom urinprov, inga konstigheter. Men förra veckan fick jag hem ett recept och var till för att ta bort den urinvägsinfektion jag hade. Det var då jag började tänka efter - har JAG detta? Jag har ju inte haft några symptom alls.

Jag läste allt jag kunde hitta på internet. Där står ju bl a att det är mycket vanligt för gravida att få detta och också vilka besvär man kunde ha. Men, jag har ju för fassen inte känt ett enda dugg. Hrm... Nog för jag går och pudrar näsan lite oftare och på nätterna men det trodde jag hörde till när man är i vecka 33 och framåt.

Lite nervös blev jag också när jag läste att Furudantin, som preparatet heter, inte ska tas i direkt anslutning till förlossning eller vid amning första månaden. Då kan barnet få anemi. Jag ringde runt och försökte få svar från läkare och barnmorskor om huruvida min järnbrist/blodvärde kunde ha negativ påverkan på barnet om jag därtill ska äta dessa tabletter som kunde ge blodbrist. Alla sa - det tror jag inte, det har jag aldrig hört, det verkar inte troligt osv. Ingen svarade JA/NEJ och det vill man ju ha - ett rakt svar.

Men alla sa att det verkligen inte är bra att ha urinvägsinfektion så ja, det var bara att börja äta. Mellan fredag den 27-onsdag den 1 april skulle jag ta 4 tabletter/dag. Givetvis tyckte jag direkt, efter att ha börjat ta dessa tabletter, att Favvo kickade mindre och inte gjorde sig tillkänna riktigt vilket gjorde mig lite orolig.

I lördags skulle vi med två härliga vänner till Bordershop och handla inför Johans 30-årsdag som vi ska fira med brakande cocktailfest. Ska bli så kul. Dock kände jag hela den dagen att jag inte riktigt kunde slappna av utan tänkte hela tiden på hur många, om några, kickar som Favoriten gjorde och hur länge var det sedan sist osv. Hrm, börjar oro för ens barn bli ett livsmomentum? Ja, jag antar det. Men, han sparkade under dagen och kvällen. Kanske inte lika mycket som dagen innan men han sparkar olika varje dag. Idag, i skrivande stund, sparkar han som en galning igen. Han verkar må så bra. Bara att gilla läget - han sparkar mycket vissa dagar, andra mindre. Han är ju inte en robot heller....

När väl urinvägsinfektionen är borta - den som jag tydligen då har - så ska ett test göras igen för GBS. Så resultatet av det testet lär dröja lite till helt enkelt.

Hepp!

Järnvärdet äntligen upp

Yiiihaaaa...äntligen har mitt järnvärde ökat. Har ju tryckt i mig 300 mg (Niferex) per dag som är maxdos för man bör inta. Vore väl märkligt om det inte gett resultat. Så nu slipper jag alltså slicka lyckstolpar och äta rostig spik. Vilken lycka att slippa!

Jag var den 18 mars hos barnmorskan Anna som håller bra koll på mig. Hon tog som vanligt blodtryck, järnvärde och denna gång även GBS prov. Därtill lyssnade vi ju på Favvos hjärtslag som låter som en häst som galopperar. Alla värde var perfekta och monsieur verkade må så bra därinne.

Annars... Jag börjar känna mig gravid. Va fassen, vem kunde ana.... Jaha, har jag inte gjort det innan då? Jo, men nu känns tyngden i hälarna när jag stått ett tag och när jag böjer mig framåt säger ryggen till. Ja, bara att gilla läget. Men än kan jag styrketräna och cykla. Cykla ja, det har blivit min nya grej. Kan ju inte gå längre för då får jag sammandragningar. Hrm, ja, nämde jag att jag kände mig gravid. Jodå, så att... sammandragningar också och det bara så fort jag går 10 meter i vanlig takt. Nu får jag gå så sakta att pensionärer med rullator kör om mig fullständigt.

Men, det enda som gäller är att Favorit-tollen mår bra. Om jag sedan vankar som en full anka är mindre intressant.



Hejhopp!

Hönan, ägget och favorit-tollens skapelse

Hur blev han då till, han Favorit-tollen (vidare i texten kallad Favvo)? Först tänker du - jaha, vill vi veta exakt hur det gick till ? Sen tänker du - tror hon inte att man redan vet det? Man gick ju faktiskt sexualkunskap i skolan och så....

Saken är att Favvo är mycket efterlängtad men var ingen enkel match att skapa. Du förstår, Favvo är skapad exakt den 27 augusti 2008, japp, exakt på dagen faktiskt. Genom provrör.

Det var på andra provrörsbefruktningen som det fungerade. Första gången fungerade inte. Det förstod vi i maj 2008 och jag sörjde det genom att dricka massor av vin, ta några bloss på en cigarett (helt vansinnigt, inte gjort det på 5 år) och valde att byta jobb/bransch/det hela. Tankarna gick runt i huvudet - det kanske aldrig kommer att fungera, vem vet. Vad ska vi göra då? Men efter några dagars lite dystra tankar var det bara en tanke kvar i huvudet - vi kan inte annat göra än att försöka igen och igen. Det SKA bara gå och vi förberedde oss för omgång två.

Omgång 2 kunde inte påbörjas direkt. Man måste vänta i ca 2 månader innan man kör igång igen så att kroppen hinner komma ifatt lite. Så mellan maj och juli var det bara att vänta och förbereda tankarna. Och vad innebar förberedandet? Sommaren var ju härlig med sol, semester i Frankrike och en massa galej. Jag som sen, fr o m juli, skulle avstå från vin, kaffe, nikotin osv såg till att inta alla dessa saker under två månader. Jag öste på lite helt enkelt. I juli visste vi att det skulle bli allvar igen.

Den 27 juli påbörjade vi omgång två och exakt den 25 augusti plockades ägg ur från mig och de äggen mötte Johans soldater i ett litet provrör. Två dagar därefter, den 27:e, "planterades" de in igen och befruktning var ett faktum. Romantiskt så det förslår eller hur? Men hur fungerar då en provrörsprocess?

Provrörsbefruktning - hur går processen till egentligen?

Fas 1: Nedåt-turen. Japp, här är det bara nedåt som gäller. Med ett nässpray 4 ggr/dag i ca 3 veckor togs mina kvinnliga härliga hormoner bort från min kropp. Detta stadie kan ju liknas vid ett klimakterie. Skillnaden mot ett vanligt klimakterie är att processen sker på tre veckor istället för under loppet av flera år. Tror du kroppen blir chockad? Jodå så att.... Humöret svajar, vallningar och ett fasligt bölande vid de mest konstiga tillfällen. Lätt omtumlande fas kan man säga.

Jag kommer mycket väl ihåg min första "böl-attack". Vi skulle hem till några kompisar i Klagshamn på lite fest. Vi kommer dit och allt är frid och fröjd. En timme in i besöket, när fler gäster strömmat in, går jag på toaletten och där händer något. Jag tittar i spegeln och börjar gråta. Nej, inte för att jag blir chockad över vad jag ser men för att....INGENTING. Jag har inte en susning varför jag gråter, jag bara gör det helt enkelt. Det bara kommer över mig. Hur ska jag göra nu, ska jag gå tillbaka till de festande gästerna som sitter i vardagsrummet eller ska jag bara gå hem. Hrm, jag måste ju säga till Johan vad som händer. Jag smyger tillbaka till vardagsrummet med de största förgråtna ögonen och en näsa som ser ut att ha snutits 311 gånger och säger psssstttt, Johan.... Johan, psssstttt.... Till slut ser han mig och ALLA andra också. Vad har hänt? Har du slagit dig? Det enda jag får ut ur munnen är mjääääää och ännu ett bölanfall kommer över mig. Herregud, vad ska de tro? Johan kommer springandes och jag försöker säga att det inte är något men ändå är något. Lätt att förstå? Inte. Jag ville hem och bara lägga mig och försöka förstå vad som hade hänt. Jag visste ju att detta kunde ske, det hade man ju läst, men det var lite av en chock att det bara, out of the blue, kom över mig. Jag åkte hem och sen var allt bra igen. Denna lilla scen upprepades några gånger igen under denna fasen men vi vande oss. Johan tittade ibland skrattande på mig när jag grät som värst och då kunde jag ju inte hålla mig för skratt för jag förstod med distansen till det att det bara var löjligt. Jag visste ju att det berodde på sprayet. Så skratt och gråt varvades i en härlig mix.

Fas 2: Uppåt-tjacket. Denna fasen innebär mer glädje och är fasen då man drogar ner sig fullständigt med östrogen igen. Man tar spruta själv i magen i ca 2 veckor. Sprutan innehåller som sagt kvinnliga hormoner, exakt avvägda till vad du behöver för processen, och till detta kommer humörets uppgång och man hittar tillbaka till "vanliga" jaget. Härligt, man känner igen sig själv igen, om än inte helt. Fortfarande kan man fälla en tår eller två mitt under en middag hos vänner, för att sedan skratta igen. Ash, folk vande sig vid detta och sa att jaha, there she goes again. Ge henne 5 minuter så skrattar hon igen. Och ja, så var det också.

Fas 3: Sista ruset. Detta var den sista sprutan som skulle tas. En dunderspruta som utvecklade äggen helt och blev redo för att plockas ut. Exakt 36 timmar innan plockning skulle man ta denna. Inte en sekund fel.

36 timmarc efter den sprutan skulle man infinna sig på kliniken för att bli "plockad". Sköterskorna var helt vilda av förtjusning när det märkte att jag hade hela 24 prima ägg att plocka ur (första omgången hade jag 15. Normalt är ca 5-8 st). Vilken värphöna sa de!! Är du verkligen 38 och inte 25 år? Kroppen verkar iallafall rent fertilt vara mycket yngre. Ash, sa jag smickrande medan jag njöt av orden om en ung kropp. Jag undrade dock varför de inte uttalade sig likadant om mitt yttre utseende men.... Kan det bero på de där 3011 rynkorna kanske? Well...

Anyway, efter att de plockat ut äggen ska man vänta i två dygn innan man kommer tillbaka. Under tiden har mina ägg sammanförts med Johans soldater och celler ska delas. 2-4 dygn efter åkte vi in till kliniken igen och på ett mindre romantiskt sätt blev jag "befruktad" med dessa embryon. 10 minuter senare står vi på parkeringen igen. Var det skönt för dig också Johan, frågar jag med ett leende? Hrm... mycket romantiskt. Befruktad och klar och det var alltså bara att vänta, vänta och vänta. Ca 3 veckor ska man vänta innan man gör graviditetstest.

Den 15 september gjorde vi graviditetstest och blev helt chockad över att se ett plus-tecken. Vi var gravida. Holy smoke!! Bara det där lilla tecknet hade vi ju längtat efter så och undrat om vi skulle få uppleva. Vilken känsla. Med det plus-tecknet blev Favorit-tollen, som nu i skrivandes stund hunnit bli 32 veckor gammalt, bekräftad. Vilken lycka!

/Louise