Ludwig heter nu Ludwig Anders Leonard Edeheim

Vår nya föräldrarroll har vi haft i 11 veckor nu och tid har inte riktigt funnits att skriva så mycket här. Ska bättras! Mycket annat ska man ju göra och innan allt faller på plats i det smått förvirrade stadiet så har det dröjt lite.

Bosse har nu fått nytt namn vilket är Ludwig. Han har faktiskt precis döpts, närmare bestämt den 15 augusti 2009. Hans namn blir nu Ludwig Anders Leonard Edeheim. Prästen som döpte honom är samma som döpte mig och Johan dvs Ove Theander, fantastiskt.

Ludwig har visat sig vara den mest lugna och glada person och är så härlig. Han kan skrika och det högt om han vill men detta är oftast bara när han är hungrig. Då ska han ha mat snabbt som attan. På det sättet är han mycket lik sin mamma :-)

Utseendemässigt är han mycket lik Johan ännu. Möjligt ser man några drag av mig men mest är det Johan som syns igenom. Han pratar mycket och dreglar mycket nu. Detta är väl också sidor han måste ha ärvt av Johan :-)

Äntligen är han här - förlossningens underverk!

Jaha, så var man då en mamma, pappa, morsa, farsa allt vad man nu kan kalla sig. Så härligt!! Ludwig, som han nu heter, vägde 3850gram och var 50 cm lång. Han föddes den 23 maj 2009 kl. 02.58.

Förlossningen var en spännande upplevelse. På fredagen (vi födde sen på natten till lördagen) var vi på sjukhuset för jag hade inte känt hans sparkar lika intensivt och jag ville kolla detta. De kollade då hans hjärtljud och även om näring transporterades ok. Allt var ok, möjligen var det lite svagt på näringsnivån från moderkakan till Ludwig och de sa att det vore bra att föda samma helg. Jag hade då gått över 6 dagar (beräknad till den 17 maj). En läkare gjorde också en hinnsvepning och sa – det här brukar hjälpa.

Därefter åkte vi till kompisarna Böhms som höll på att flytta in i sitt nya hus och hjälpte dem att packa in. Strax efter lunch kände jag ”något” hända. Magen gjorde lite värk ifrån sig, som en begynnande mensvärk. På kvällen kändes det än mer.

Jag och Johan tittade på tv efter middagen och jag frågade Johan – är det så här en värk ska kännas tror du? Han svarade ungefär med att säga hrm, hur ska jag veta det :-) Vid 23-tiden förstod jag att det var värkar. De kom relativt regelbundet men ingen enorm smärta. Vid 01.00 kändes det ändå som om vi brode åka in till sjukhuset. Ner i bilen med packade väskan och in for vi. I bilen kom värkarna plötsligt med ca 2 minusters mellanrum. Oj oj... nu gjorde de visst lite ondare.

Väl på sjukhuset träffade vi en barnmorska som ledde in oss i ett rum. Hon kollade mina värkar. Jaha, de kommer ganska tätt men är inte så kraftiga ännu och du har bara öppnat dig 1 cm. Kanske måste jag skicka hem dig. What!!! Åh nej, här ska det inte sändas hem något. Jag skulle bannemej föda snart! Gå omkring på sjukhusområdet ett tag så ser vi, sa hon, och det gjorde vi. Johan stödde mig under armarna och iväg vankade vi fram. Jag kände klart att värkarna blev kraftigare och fick stanna upp i korridoren var andra eller var tredje minut för att ”kämpa” ut värken. Efter en halvtimme var jag öppen 5 cm. Oj oj sa sköterskan, tur att jag inte skickade hem dig dårrå.... Jag lades i bad en stund. Inte skönt att ha värkar i flytande vatten. Inte min kopp te precis men det visste jag ju inte innan. Efter ca 20 minuter i badet sa jag till Johan att kalla på barnmorskan för jag kände krystvärkar och var nog på gång nu. Hon sa att jag nu var öppen och det var dags att föda. Krysta inte i korridoren till förlossningsrummet sa hon lite skämtsamt.

Väl i förlossningsrummet gick allt så fort. Johan satte på musik (Café del Mar lugna låtar) och stämningen var hög med två glada barnmorskor. Mellan värkarna for glada tillrop och några skämt i luften. När väl en värk kom var alla allvarliga igen. Jag vet inte exakt hur många krystningar som behövdes och hur många baddningar Johan gjorde av min panna men efter en halvtimme mötte vi vårt lilla egna underverk – Ludwig. Det var sådan cool känsla och helt overklig samtidigt. Han som legat i magen i 9 månader var nu äntligen här med oss. Vi kunde nog inte riktigt förstå det.

När jag gick och duschade tog Johan hand om Ludwig, satte på en blöja och kläder. Sen skulle vi vidare till BB där jag skulle ligga i två dagar. Johan fick tyvärr inte sova över men var där under dagarna. Nog bara bra att en av oss fick sova lite iallafall och var någerlunda klar i huvudet, för det var inte jag. Tror inte jag sov mer än 6 timmar sammanlagt på 3 dygn. Mycket var nytt och amningen skulle ju fungera (vilket det inte riktigt gjorde tyvärr).

Efter omtumlande dygn skulle vi hem och att sätta lille Ludwig i bilstolen kändes helt absurt. Att skicka hem oss utan översyn kändes också märkligt. Vem vet om vi kan ta hand om honom – ska vi verkligen ta hand om honom helt själv, utan barnmorskans trygga kunskap och hjälp? Hjäääääälp vad skrämmande!!

Väl hemma kändes det bra. Tyvärr fungerade inte amningen och den gjorde att varje amningstillfälle var ett rent helvete. Det gjorde så ont att jag storgrät inför varje amning.
Efter två veckors kämpande avbröt jag amningen och gick över till mjölkersättning. Jag pumpade i ytterligare 1,5 vecka men därefter slutade jag med det också.

Varje vecka som gått sedan förlossningen har varit en fröjd och Ludwig visar nya sidor varje dag. Han upptäcker sina händer, oss, sin röst osv. Han rapar och pruttar så att vi hålla vakna på nätterna - allt för att göra sig hörd hela tiden :-) Härligt är det!

17 maj - ingen Favorit-tolle ännu

Well, well...så var det dags då. Beräknat datum är här idag och Bosse, det är bannemej dags att titta ut. Nähä, inte det. Ja, you´re the boss...

Så här ser jag ut nu, fotot alltså. Tänkte först att jag även kan lägga upp bild på mina svullna fötter men sen, vid lite eftertanke, så nej. Varför skulle detta beskådas, snyggt är det då inte. Fötterna ser ut som stockar om jag inte snabbt tar på mig stödstrumporna a la Sexy direkt när jag vaknat. Om det ens går 30 minuter utan dessa på så säger det bara - fluff - så är de svullna. Ja, ni kan tänka er så jag behöver inte lägga upp svullet bevis på detta...

Förvärkarna har kommit fr o m förra veckan, som värst på kvällarna. Oj, vad han bufflar på då också och det känns. Som mensvärk eller som om någon kniper åt mina äggstockar. Mycket skönt, eller inte.

Lite kvidigare har jag blivit. Håller inte ut så länge på kvällarna som tidigare. Kanske inte så konstigt men ändå. Huvudet är liksom fortfarande med (eller...?) men kroppen säger ifrån att jag ska ta det lugnt. Kroppen väger nu mellan 15,8-16,5 kilo mer än vid start men håller mig där svingandes runt de siffrorna. Ska bli skönt att få loss en del snart. Har fått en sådan enorm craving på promenader, något jag inte kan göra nu. Jag har ju för fassen inte promenerat på knappt 1,5 månader och det är inte lika bekvämt längre att cykla. Det går och jag gör det lite grann men tar det easy. Så, jag drömmer om promenader och att flåsa omkring med denna kroppen på stigarna igen. Jag lääääängtar!

Annars, ja, det är mest väntan och längtan. Vi undrar såååå mycket hur han ser ut och hur han är. Vi längtar massor favoriten (Ludwig/Benjamin eller vad du nu ser ut att heta) och ser så mycket fram tills du gör entré i denna värld.

Dags att äta lite...igen. Lite mer mat i magen har det nog blivit de senaste veckorna, lite mer sött också. Precis bakat sockerkaka och den ska smakas NU.
//

En valk till - välkommen till klubben kära du!

Jaha, så var det dags för ännu en valk att välkomna in i familjen här på denna kropp. Det är nu vecka 35 och vågen visar 14,5 kilo plus....and going up.

Den nya valken syns nu på ryggen och jag har inte riktigt sett den förut. Hrm..ja, det är nu det börjar hända grejer märker jag.

Fluff fluff säger mina anklar och poff!!! så är anklarna borta, dolda bakom upplyft skinn kallad svullenhet. Ja, tänk dig en elefants anklar, så ser mina ut. Så tänker du - elefanter har väl inga anklar. Nä, JUST det!

Sömn ja, vaknar nog 10 gånger per natt. Någon gång knackar Favvo där inne och säger hej, här är lilla jag. Sen somnar jag igen. Sen vaknar jag av att höften har somnat och jag måste vrida mig från sidoläge till rygg. Somnar igen. Sen vaknar jag av att jag ska kissa, nästa gång av en ny vändning och ja, så håller det på. Så på morgonen är jag inte så pigg vilket gör att jag numera hänger mig fullständigt åt härliga eftermiddags-tupplurer. Det är najs!

Vad mer börjar hända? Jo, tonårsfinnar i massor!! Jag kallar dem det för det gör att jag känner mig lite ung och läcker. Men det är väl kroppen som ploppar ut lite hormoner i form av supersnygga finnar på ett totalt blekt ansikte. Hrm..tack kroppen för det gör att jag känner mig ännu mer läcker....NOT!

Ryggen börjar spöka mer och foglossningar börjar tillta. Därtill sammandragningar märks oftare och nu kan jag knappt gå 20 meter utan att det börjar göra ont. Så, cykel är min trogna vän. Vi tar oss fram någerlunda obesvärat på vägarna och jag glömmer, nästan, att min kropp är större och tyngre. Tills jag då ska stiga av. Inte den mest graciösa avstigningen nu för tiden heller. Men all tid mellan uppstigning/avstigning känns super.

Ja, det var lite krämpor. Inte så farligt när man jämför med andra men dock. Men, man kan konstatera att det inte är någon feel-young-and-beauty-process precis. Men sen är det ju också ett underbart litet mirakel som skapas och det är ju helt fantastiskt. Så, hans hälsa därinne är det viktiga, allt annat blir faktiskt ointressant.

5 veckor kvar - oj vad tiden gått. Från augusti till nu och snart är det dags. Pirr i magen känner jag bara jag tänker på förlossning och livet efter. Av både längtan, förväntan och lite oro.

Nä, nu ska jag och min kompis cykeln ta en tur till havet i det soliga värdret.

Hepp!

Tut, tut...lilahåriga pensionärer gör omkörning

Jaha, då har tiden kommit då jag verkligen känner mig gravid som bara den. Bara de senaste 2 veckorna har han växt som en galning vilket gör att många saker satts på sin spets.

Jag börjar nu känna att andningen blivit än tyngre, svårt att sova, ryggen värker och ja, foglossningarna gör sig till känna. Och det värsta av all - jag kan inte göra saker i den takt jag vill dvs speedotakt. Ish..I don´t like. Därtill måste jag be om hjälp ibland. Som att bära vissa saker och så. Ja, ja, jag vet. Borde kännas som lyx men jag ser det inte så. "Jag kan själv" likt ett barn det är nog mer jag. Men, bara att gilla läget och på något sätt njuta i lugnet.

Häromdagen blev jag varse om denna senaste gravidomvandling när ett par lilahåriga damer (läs: gamla tantpensionärer med rullator) fullständigt rallade om mig på trottoaren. Chocked - you better believe it! Vad fassen händer? Ja, de sneglade lite på mig när de kom bakom mig, gjorde en smygande omkörning och undrade nog vad en vankande full anka gjorde där på trottoaren. Sen såg de...ahaaaa, hon är gravid och gav mig ett sådant där berömmande smile. Ja, du vet - ett sådant där "vad duktig du är som faktiskt promenerar när du knapp kan"...smile. Jag säger bara Se upp!!! Om någon månad ska jag nog speeda på och om er igen. Ha ha..... !!!!

Vid närmare eftertanke - bryr de sig? Nope! Och ja, inte jag heller för den delen.

5,5 veckor kvar. Det närmar sig. Tjohej!!!

Sista ultraljudet är gjort

Jaha, så var det sista ultraljudet gjort imorse. Det gick så bra så. Favvo låg med huvudet ner. Han rör sig fortfarande mycket och kan vrida sig men barnmorskan trodde inte att han skulle flytta huvudet mer. Men det får man se när man går till barnmorskan på kontroller.

De kollade hjärtat och kamrar, pulsådrar, ryggrad, nacke, njurar, storlek på kroppen (mage och lår) och en massa annat. Allt såg ok ut. Härligt!

Vägde nu 2234 g och beräknas väga ca 3500-3800 vid födsel dvs om han kommer 17 maj som beräknat.

Han låg med foten upp och var beredd på att kicka. Tror han blir en riktig cool kille, redo att kicka igång. Han såg ut att ha en enorm stortå. Hår hade han också som svallade så fint i fostervattnet. Färgen på håret tror vi blir röd men det kunde vi givetvis inte se här.

Apropå kickar - jisses vad han kan. Iallafall fortfarande. Vissa nätter vaknar jag av att han ska vrida sig och min mage ser inte klok ut. Men sen ibland bara knackar han och liksom säger - helloooooo, is anybody out there? Knock, knock.... Det enda han hör då tillbaka till svar är väl magljud och snarkningar. Kul föräldrar? Well.....

Men som sagt, allt verkar så bra så vilket gör oss så glada. Härefter är det ju förlossningen han ska klara sig igenom och ja, livet som kommer därefter.

Hepp!

Urinvägsinfektion - va, vem har det? Jag?

Senast jag var hos barnmorskan frågade jag om hon kunde ta test för om jag har GBS som är en streptokock som ca 30% av kvinnor har. Min kompis sa att hon hade det och fick antibiotika vid förlossning för att skydda barnet för att få det. Kan annars bli lite komplikationer. Jaha, sa barnmorskan Anne, inget vi gör på rutin men om du vill så gör vi det. Tack - jag vill.

Testet görs genom urinprov, inga konstigheter. Men förra veckan fick jag hem ett recept och var till för att ta bort den urinvägsinfektion jag hade. Det var då jag började tänka efter - har JAG detta? Jag har ju inte haft några symptom alls.

Jag läste allt jag kunde hitta på internet. Där står ju bl a att det är mycket vanligt för gravida att få detta och också vilka besvär man kunde ha. Men, jag har ju för fassen inte känt ett enda dugg. Hrm... Nog för jag går och pudrar näsan lite oftare och på nätterna men det trodde jag hörde till när man är i vecka 33 och framåt.

Lite nervös blev jag också när jag läste att Furudantin, som preparatet heter, inte ska tas i direkt anslutning till förlossning eller vid amning första månaden. Då kan barnet få anemi. Jag ringde runt och försökte få svar från läkare och barnmorskor om huruvida min järnbrist/blodvärde kunde ha negativ påverkan på barnet om jag därtill ska äta dessa tabletter som kunde ge blodbrist. Alla sa - det tror jag inte, det har jag aldrig hört, det verkar inte troligt osv. Ingen svarade JA/NEJ och det vill man ju ha - ett rakt svar.

Men alla sa att det verkligen inte är bra att ha urinvägsinfektion så ja, det var bara att börja äta. Mellan fredag den 27-onsdag den 1 april skulle jag ta 4 tabletter/dag. Givetvis tyckte jag direkt, efter att ha börjat ta dessa tabletter, att Favvo kickade mindre och inte gjorde sig tillkänna riktigt vilket gjorde mig lite orolig.

I lördags skulle vi med två härliga vänner till Bordershop och handla inför Johans 30-årsdag som vi ska fira med brakande cocktailfest. Ska bli så kul. Dock kände jag hela den dagen att jag inte riktigt kunde slappna av utan tänkte hela tiden på hur många, om några, kickar som Favoriten gjorde och hur länge var det sedan sist osv. Hrm, börjar oro för ens barn bli ett livsmomentum? Ja, jag antar det. Men, han sparkade under dagen och kvällen. Kanske inte lika mycket som dagen innan men han sparkar olika varje dag. Idag, i skrivande stund, sparkar han som en galning igen. Han verkar må så bra. Bara att gilla läget - han sparkar mycket vissa dagar, andra mindre. Han är ju inte en robot heller....

När väl urinvägsinfektionen är borta - den som jag tydligen då har - så ska ett test göras igen för GBS. Så resultatet av det testet lär dröja lite till helt enkelt.

Hepp!