Ludwig 5 månader.... (ja, om två dagar...)

Så är det två dagar tills Ludwig blir 5 månader, den 23 oktober. Tiden går ju så fort och han börjar ju bli vuxen..... eller något. Kändes som om han blev mer vuxen när han en dag kunde sitta upp i den höga stolen vid matbordet (ca 3 veckor sedan), eller när han började äta gröt vid 4-månaders ålder. Också när han hittade sina fötter och började gnaga (ca 3 veckor sedan) eller när han rullade runt som en galning (ca 1 månad sedan).

Apropå rulla runt - sedan han lyckades med det (bara från rygg till magläge, ej tvärtom ännu) så har också hans nattliga sömn blivit vildare. Han väckte oss hela tiden med att böka runt, vända sig så att han låg med huvudet där benen skulle vara osv. Detta gjorde att vi beslöt att ca 2 veckor tillbaka lägga honom i eget rum. Nervöst tyckte jag, lite trygghet att se honom. Men den natten sov han rakt igenom och han blev inte störd av oss eller tvärtom. Så, beslutet var nog mycket bra för alla. Han bökar fortfarande omkring men han sköter det själv. Förutom när han hamnat på mage, som han gillar att sova, men sen vill komma tillbaka. Det kan han inte, blir irriterad och väcker oss. Vi går och vänder honom och så somnar han in. Kan hända några gånger per natt. Sen sover han nästan alltid bara till 05.00, nästan prick. Japp, bara att gå och lägga sig tidigt så man orkar för han är glad som en speleman vid den tiden och ska bara leka helt enkelt. :-)

Vagnen - den har han inte gillat att ligga i sedan han föddes. Han kände sig nog lite trängd och som mom han missade en massa....kanske. Hur som helst så beslöt jag förra veckan att jag inte alltd kan vänta på att han somnat förrän jag kan gå ut och gå. Jag bullade upp en massa kuddar i vagnen och satte honom upp. Och tjohej vad han tyckte det var kul. Han kollade in allt och var på strålande humör...och sen däckade han helt av alla intryck antar jag. Stort steg i vår utveckling - att kunna ut och promenera när man vill...

13 oktober 2009, första dagen för Ludwig i vagnen...i vaket tillstånd

Ja, vad har mer hänt sedan sist jag skrev....? Jo, han har börjat äta gröt. Ibland älskar han det och ibland klöks han. Vi har inte riktigt hittat rätt här men vi ger inte upp. Smakportioner av potatis och morötter har inte varit så uppskattat men vi fortsätter även här. Bilden förklarar hans tycke i ämnet.

Potatis och grötintroduktion, månad 4.

Vad mer....? Han har hittat sina fötter och gnager alltljämt på dessa. Han har också börjat med krypövningar och det dröjer nog inte länge förrän han lyckas dra sig framåt. Han är stark rackare.

Ludwig har hittat sina fötter

Han har också upptäckt skuggor och är heeeelt tagen av dessa. Han kan ligga och kolla solens skuggor i 20-30 minuter och är helt uppis hela tiden. Snacka om underhållning på hög nivå alltså...

Skuggornas mystik är kul

Han pratar och skrattar mycket vilket är härligt. Han väser också likt en orm ibland, särskilt på morgonen, innan han liksom sjungit upp sig. Vi kallar honom Sir Väs helt enkelt.

Han älskar att se sig själv i spegeln och blir alltid superglad när han ser sin nuna synas. Så ska man få honom på bra humör så går man och snackar med "kompisarna" i spegeln helt enkelt.

Han tycker väl om att höra sig själv också vilket han visade när vi var i Stockholm för någon vecka sedan. Vi var på Sixtens Randefalks dop. Mitt i dopet, efter en psalm var sjungen och prästen skulle ta ton för att säga något lägger Ludwig av världens högljuda rap. Jamen tack och välkommen Ludwig, så charmigt. I Stockholm passade vi också på att hälsa på Atea kollegorna och visa upp vårt underverk. Jomen, där skulle han också höras. Han lade av en brakare mitt i kontorslandskapet. Ja, det gäller att välja bra tillfällen helt enkelt. :-)

Nä, nu verkar Ludwig vakna upp. Jag hör honom. Sir Väs ligger inne i rummet och...ja just det....väser.

//

Ludwig heter nu Ludwig Anders Leonard Edeheim

Vår nya föräldrarroll har vi haft i 11 veckor nu och tid har inte riktigt funnits att skriva så mycket här. Ska bättras! Mycket annat ska man ju göra och innan allt faller på plats i det smått förvirrade stadiet så har det dröjt lite.

Bosse har nu fått nytt namn vilket är Ludwig. Han har faktiskt precis döpts, närmare bestämt den 15 augusti 2009. Hans namn blir nu Ludwig Anders Leonard Edeheim. Prästen som döpte honom är samma som döpte mig och Johan dvs Ove Theander, fantastiskt.

Ludwig har visat sig vara den mest lugna och glada person och är så härlig. Han kan skrika och det högt om han vill men detta är oftast bara när han är hungrig. Då ska han ha mat snabbt som attan. På det sättet är han mycket lik sin mamma :-)

Utseendemässigt är han mycket lik Johan ännu. Möjligt ser man några drag av mig men mest är det Johan som syns igenom. Han pratar mycket och dreglar mycket nu. Detta är väl också sidor han måste ha ärvt av Johan :-)

Äntligen är han här - förlossningens underverk!

Jaha, så var man då en mamma, pappa, morsa, farsa allt vad man nu kan kalla sig. Så härligt!! Ludwig, som han nu heter, vägde 3850gram och var 50 cm lång. Han föddes den 23 maj 2009 kl. 02.58.

Förlossningen var en spännande upplevelse. På fredagen (vi födde sen på natten till lördagen) var vi på sjukhuset för jag hade inte känt hans sparkar lika intensivt och jag ville kolla detta. De kollade då hans hjärtljud och även om näring transporterades ok. Allt var ok, möjligen var det lite svagt på näringsnivån från moderkakan till Ludwig och de sa att det vore bra att föda samma helg. Jag hade då gått över 6 dagar (beräknad till den 17 maj). En läkare gjorde också en hinnsvepning och sa – det här brukar hjälpa.

Därefter åkte vi till kompisarna Böhms som höll på att flytta in i sitt nya hus och hjälpte dem att packa in. Strax efter lunch kände jag ”något” hända. Magen gjorde lite värk ifrån sig, som en begynnande mensvärk. På kvällen kändes det än mer.

Jag och Johan tittade på tv efter middagen och jag frågade Johan – är det så här en värk ska kännas tror du? Han svarade ungefär med att säga hrm, hur ska jag veta det :-) Vid 23-tiden förstod jag att det var värkar. De kom relativt regelbundet men ingen enorm smärta. Vid 01.00 kändes det ändå som om vi brode åka in till sjukhuset. Ner i bilen med packade väskan och in for vi. I bilen kom värkarna plötsligt med ca 2 minusters mellanrum. Oj oj... nu gjorde de visst lite ondare.

Väl på sjukhuset träffade vi en barnmorska som ledde in oss i ett rum. Hon kollade mina värkar. Jaha, de kommer ganska tätt men är inte så kraftiga ännu och du har bara öppnat dig 1 cm. Kanske måste jag skicka hem dig. What!!! Åh nej, här ska det inte sändas hem något. Jag skulle bannemej föda snart! Gå omkring på sjukhusområdet ett tag så ser vi, sa hon, och det gjorde vi. Johan stödde mig under armarna och iväg vankade vi fram. Jag kände klart att värkarna blev kraftigare och fick stanna upp i korridoren var andra eller var tredje minut för att ”kämpa” ut värken. Efter en halvtimme var jag öppen 5 cm. Oj oj sa sköterskan, tur att jag inte skickade hem dig dårrå.... Jag lades i bad en stund. Inte skönt att ha värkar i flytande vatten. Inte min kopp te precis men det visste jag ju inte innan. Efter ca 20 minuter i badet sa jag till Johan att kalla på barnmorskan för jag kände krystvärkar och var nog på gång nu. Hon sa att jag nu var öppen och det var dags att föda. Krysta inte i korridoren till förlossningsrummet sa hon lite skämtsamt.

Väl i förlossningsrummet gick allt så fort. Johan satte på musik (Café del Mar lugna låtar) och stämningen var hög med två glada barnmorskor. Mellan värkarna for glada tillrop och några skämt i luften. När väl en värk kom var alla allvarliga igen. Jag vet inte exakt hur många krystningar som behövdes och hur många baddningar Johan gjorde av min panna men efter en halvtimme mötte vi vårt lilla egna underverk – Ludwig. Det var sådan cool känsla och helt overklig samtidigt. Han som legat i magen i 9 månader var nu äntligen här med oss. Vi kunde nog inte riktigt förstå det.

När jag gick och duschade tog Johan hand om Ludwig, satte på en blöja och kläder. Sen skulle vi vidare till BB där jag skulle ligga i två dagar. Johan fick tyvärr inte sova över men var där under dagarna. Nog bara bra att en av oss fick sova lite iallafall och var någerlunda klar i huvudet, för det var inte jag. Tror inte jag sov mer än 6 timmar sammanlagt på 3 dygn. Mycket var nytt och amningen skulle ju fungera (vilket det inte riktigt gjorde tyvärr).

Efter omtumlande dygn skulle vi hem och att sätta lille Ludwig i bilstolen kändes helt absurt. Att skicka hem oss utan översyn kändes också märkligt. Vem vet om vi kan ta hand om honom – ska vi verkligen ta hand om honom helt själv, utan barnmorskans trygga kunskap och hjälp? Hjäääääälp vad skrämmande!!

Väl hemma kändes det bra. Tyvärr fungerade inte amningen och den gjorde att varje amningstillfälle var ett rent helvete. Det gjorde så ont att jag storgrät inför varje amning.
Efter två veckors kämpande avbröt jag amningen och gick över till mjölkersättning. Jag pumpade i ytterligare 1,5 vecka men därefter slutade jag med det också.

Varje vecka som gått sedan förlossningen har varit en fröjd och Ludwig visar nya sidor varje dag. Han upptäcker sina händer, oss, sin röst osv. Han rapar och pruttar så att vi hålla vakna på nätterna - allt för att göra sig hörd hela tiden :-) Härligt är det!

17 maj - ingen Favorit-tolle ännu

Well, well...så var det dags då. Beräknat datum är här idag och Bosse, det är bannemej dags att titta ut. Nähä, inte det. Ja, you´re the boss...

Så här ser jag ut nu, fotot alltså. Tänkte först att jag även kan lägga upp bild på mina svullna fötter men sen, vid lite eftertanke, så nej. Varför skulle detta beskådas, snyggt är det då inte. Fötterna ser ut som stockar om jag inte snabbt tar på mig stödstrumporna a la Sexy direkt när jag vaknat. Om det ens går 30 minuter utan dessa på så säger det bara - fluff - så är de svullna. Ja, ni kan tänka er så jag behöver inte lägga upp svullet bevis på detta...

Förvärkarna har kommit fr o m förra veckan, som värst på kvällarna. Oj, vad han bufflar på då också och det känns. Som mensvärk eller som om någon kniper åt mina äggstockar. Mycket skönt, eller inte.

Lite kvidigare har jag blivit. Håller inte ut så länge på kvällarna som tidigare. Kanske inte så konstigt men ändå. Huvudet är liksom fortfarande med (eller...?) men kroppen säger ifrån att jag ska ta det lugnt. Kroppen väger nu mellan 15,8-16,5 kilo mer än vid start men håller mig där svingandes runt de siffrorna. Ska bli skönt att få loss en del snart. Har fått en sådan enorm craving på promenader, något jag inte kan göra nu. Jag har ju för fassen inte promenerat på knappt 1,5 månader och det är inte lika bekvämt längre att cykla. Det går och jag gör det lite grann men tar det easy. Så, jag drömmer om promenader och att flåsa omkring med denna kroppen på stigarna igen. Jag lääääängtar!

Annars, ja, det är mest väntan och längtan. Vi undrar såååå mycket hur han ser ut och hur han är. Vi längtar massor favoriten (Ludwig/Benjamin eller vad du nu ser ut att heta) och ser så mycket fram tills du gör entré i denna värld.

Dags att äta lite...igen. Lite mer mat i magen har det nog blivit de senaste veckorna, lite mer sött också. Precis bakat sockerkaka och den ska smakas NU.
//

En valk till - välkommen till klubben kära du!

Jaha, så var det dags för ännu en valk att välkomna in i familjen här på denna kropp. Det är nu vecka 35 och vågen visar 14,5 kilo plus....and going up.

Den nya valken syns nu på ryggen och jag har inte riktigt sett den förut. Hrm..ja, det är nu det börjar hända grejer märker jag.

Fluff fluff säger mina anklar och poff!!! så är anklarna borta, dolda bakom upplyft skinn kallad svullenhet. Ja, tänk dig en elefants anklar, så ser mina ut. Så tänker du - elefanter har väl inga anklar. Nä, JUST det!

Sömn ja, vaknar nog 10 gånger per natt. Någon gång knackar Favvo där inne och säger hej, här är lilla jag. Sen somnar jag igen. Sen vaknar jag av att höften har somnat och jag måste vrida mig från sidoläge till rygg. Somnar igen. Sen vaknar jag av att jag ska kissa, nästa gång av en ny vändning och ja, så håller det på. Så på morgonen är jag inte så pigg vilket gör att jag numera hänger mig fullständigt åt härliga eftermiddags-tupplurer. Det är najs!

Vad mer börjar hända? Jo, tonårsfinnar i massor!! Jag kallar dem det för det gör att jag känner mig lite ung och läcker. Men det är väl kroppen som ploppar ut lite hormoner i form av supersnygga finnar på ett totalt blekt ansikte. Hrm..tack kroppen för det gör att jag känner mig ännu mer läcker....NOT!

Ryggen börjar spöka mer och foglossningar börjar tillta. Därtill sammandragningar märks oftare och nu kan jag knappt gå 20 meter utan att det börjar göra ont. Så, cykel är min trogna vän. Vi tar oss fram någerlunda obesvärat på vägarna och jag glömmer, nästan, att min kropp är större och tyngre. Tills jag då ska stiga av. Inte den mest graciösa avstigningen nu för tiden heller. Men all tid mellan uppstigning/avstigning känns super.

Ja, det var lite krämpor. Inte så farligt när man jämför med andra men dock. Men, man kan konstatera att det inte är någon feel-young-and-beauty-process precis. Men sen är det ju också ett underbart litet mirakel som skapas och det är ju helt fantastiskt. Så, hans hälsa därinne är det viktiga, allt annat blir faktiskt ointressant.

5 veckor kvar - oj vad tiden gått. Från augusti till nu och snart är det dags. Pirr i magen känner jag bara jag tänker på förlossning och livet efter. Av både längtan, förväntan och lite oro.

Nä, nu ska jag och min kompis cykeln ta en tur till havet i det soliga värdret.

Hepp!

Tut, tut...lilahåriga pensionärer gör omkörning

Jaha, då har tiden kommit då jag verkligen känner mig gravid som bara den. Bara de senaste 2 veckorna har han växt som en galning vilket gör att många saker satts på sin spets.

Jag börjar nu känna att andningen blivit än tyngre, svårt att sova, ryggen värker och ja, foglossningarna gör sig till känna. Och det värsta av all - jag kan inte göra saker i den takt jag vill dvs speedotakt. Ish..I don´t like. Därtill måste jag be om hjälp ibland. Som att bära vissa saker och så. Ja, ja, jag vet. Borde kännas som lyx men jag ser det inte så. "Jag kan själv" likt ett barn det är nog mer jag. Men, bara att gilla läget och på något sätt njuta i lugnet.

Häromdagen blev jag varse om denna senaste gravidomvandling när ett par lilahåriga damer (läs: gamla tantpensionärer med rullator) fullständigt rallade om mig på trottoaren. Chocked - you better believe it! Vad fassen händer? Ja, de sneglade lite på mig när de kom bakom mig, gjorde en smygande omkörning och undrade nog vad en vankande full anka gjorde där på trottoaren. Sen såg de...ahaaaa, hon är gravid och gav mig ett sådant där berömmande smile. Ja, du vet - ett sådant där "vad duktig du är som faktiskt promenerar när du knapp kan"...smile. Jag säger bara Se upp!!! Om någon månad ska jag nog speeda på och om er igen. Ha ha..... !!!!

Vid närmare eftertanke - bryr de sig? Nope! Och ja, inte jag heller för den delen.

5,5 veckor kvar. Det närmar sig. Tjohej!!!

Sista ultraljudet är gjort

Jaha, så var det sista ultraljudet gjort imorse. Det gick så bra så. Favvo låg med huvudet ner. Han rör sig fortfarande mycket och kan vrida sig men barnmorskan trodde inte att han skulle flytta huvudet mer. Men det får man se när man går till barnmorskan på kontroller.

De kollade hjärtat och kamrar, pulsådrar, ryggrad, nacke, njurar, storlek på kroppen (mage och lår) och en massa annat. Allt såg ok ut. Härligt!

Vägde nu 2234 g och beräknas väga ca 3500-3800 vid födsel dvs om han kommer 17 maj som beräknat.

Han låg med foten upp och var beredd på att kicka. Tror han blir en riktig cool kille, redo att kicka igång. Han såg ut att ha en enorm stortå. Hår hade han också som svallade så fint i fostervattnet. Färgen på håret tror vi blir röd men det kunde vi givetvis inte se här.

Apropå kickar - jisses vad han kan. Iallafall fortfarande. Vissa nätter vaknar jag av att han ska vrida sig och min mage ser inte klok ut. Men sen ibland bara knackar han och liksom säger - helloooooo, is anybody out there? Knock, knock.... Det enda han hör då tillbaka till svar är väl magljud och snarkningar. Kul föräldrar? Well.....

Men som sagt, allt verkar så bra så vilket gör oss så glada. Härefter är det ju förlossningen han ska klara sig igenom och ja, livet som kommer därefter.

Hepp!