17 maj är beräknat datum för förlossning och japp, då är det bara 2 månader och en vecka kvar nu. Magen sväller och Favvo kickar som bara den. Känns ibland som om han vänder sig helt vilket gör att magen ser smått deformerad ut stundtals. Ja, hur ser jag då ur ser jag ut annars, denna vecka 31 som jag ju är i. (se graviditetskalender) Ja, 12 kilo plus och ser ut lite som en svullen amöba. Jag tror ibland att jag ser ut som vanligt, känner mig som tidigare, tills jag går förbi en spegel och en plötlig chock infinner sig. Vem är den där svullna saken, inte är det jag...eller? Om jag skrattar får jag en klar dubbelhaka vilken inte är den mest klädsamma kanske. Och tyvärr skrattar jag mycket vilket gör att jag oroar mig för att hakan ska förbli sådär. Benen då? Ja, jag förstår inte hur en graviditet, som bör vara koncentrerad på magen, ändå sätter sig på benen. Ridbyxlåren gör sig tillkänna samt volangerna (läs: bilringarna) och änglavingarna (läs: övre ryggfett) börjar göra sig än mer tydliga. Ja, bara att gilla läget antar jag. Tur att GI och andra metoder inför sommarmånaderna spammar tidningarna nuförtiden så att man vet att man med enkelhet kan återgå till normalitet sen. Enkelhet ja, hur enkelt blir det egentligen? Jag får skaffa en Personal Trainer sen, som coachar mig, kanske Favorit-tollen kan vara det?
Johan och sin kropp - Enligt Johan själv anser han att även hans kropp förändrats och han kallar det att vara sympatigravid. Idag har han dock rivit igång med spinning och graviditetskroppen skall bli ett minne blott är det sagt. Snart beach 2009 ju och då ska han bära ica-kassar och Favorit-tollen :-)
Hur har han det där inne och vem är filuren vi snart ska möta i maj? Man börjar bli nyfiken och vill att månaderna ska gå fort. Jag känner honom i magen genom sparkar, vändningar och hormoner. Johan känner honom genom att känna sparkar på min mage och märker av mina hormoner (läs: böleri utan orsak). Favvo känner oss genom att höra oss prata, skratta och genom mina härliga kroppsljud. Vilket party det måste vara för honom där inne :-). Ja, det känns kympigt att han snart ska komma ut och vara en helt ny människa i världen och det är något vi faktiskt skapat. Ja, det tar lite tid att förstå.
Apropå hormoner - vad är de bra för? Iallafall de som gör att man vaknar ledsen, gråter en skvätt för att sedan skratta...för att åter igen gråta lite till, skratta igen och ja, så fortsätter det. Vem har bestämt att de ska styra humöret och vad är det bra för? Hrm... Jag skrattar lite åt mig själv ibland när jag ställer mig utanför mig själv och försöker se mig själv objektivt. Va, bölar den där donnan nu igen? Jisses alltså, skärpning bruden säger jag. Ja, och då brukar det hela vända. Ofta också när Johan kramar mig och säger att allt blir bra och japp, 3 sekunder efter är liksom allt bra igen. Jaha, vad var det nu jag bölade för? Inte en susning...
Snart dags för koll hos barnmorska, närmare bestämt 18 mars. Allt har sett så bra ut tidigare och alla värden har varit bra förutom järnnivån. Den har varit mycket låg och jag äter nu maxdosen, 300g, vilket är enormt mycket. Jodå, magen pallar trycket, än så länge. Trots maxdos har ändå värdet inte gått upp så mycket och jag funderade ett tag på att även slicka på stolpar och äta spik. Men det kanske skulle störa magen så jag tar inte till den metoden...ännu. Vi får se den 18 mars helt enkelt.
Tankar om förlossning börjar komma. Känslan är blandad skräck, oro, glädje, längtan och givetvis hopp om att allt ska gå bra. Man har ju ingen kontroll, och jag gillar ju att ha koll på läget. Lite frustrerande måste jag ju säga. Lite oro har man ju ibland men då säger ofta Johan allt kommer att gå så bra. Med hans ord känns allt bra igen och oron lägger sig. Hur gör han egentligen? Några magiska ord och sen poff så försvinner oron. Härligt.
Det är bara att gilla läget och förstå att man är utlämnad till ödet och inte har kontrollen. Gäller bara att flyta med antar jag.
/
Johan och sin kropp - Enligt Johan själv anser han att även hans kropp förändrats och han kallar det att vara sympatigravid. Idag har han dock rivit igång med spinning och graviditetskroppen skall bli ett minne blott är det sagt. Snart beach 2009 ju och då ska han bära ica-kassar och Favorit-tollen :-)
Hur har han det där inne och vem är filuren vi snart ska möta i maj? Man börjar bli nyfiken och vill att månaderna ska gå fort. Jag känner honom i magen genom sparkar, vändningar och hormoner. Johan känner honom genom att känna sparkar på min mage och märker av mina hormoner (läs: böleri utan orsak). Favvo känner oss genom att höra oss prata, skratta och genom mina härliga kroppsljud. Vilket party det måste vara för honom där inne :-). Ja, det känns kympigt att han snart ska komma ut och vara en helt ny människa i världen och det är något vi faktiskt skapat. Ja, det tar lite tid att förstå.
Apropå hormoner - vad är de bra för? Iallafall de som gör att man vaknar ledsen, gråter en skvätt för att sedan skratta...för att åter igen gråta lite till, skratta igen och ja, så fortsätter det. Vem har bestämt att de ska styra humöret och vad är det bra för? Hrm... Jag skrattar lite åt mig själv ibland när jag ställer mig utanför mig själv och försöker se mig själv objektivt. Va, bölar den där donnan nu igen? Jisses alltså, skärpning bruden säger jag. Ja, och då brukar det hela vända. Ofta också när Johan kramar mig och säger att allt blir bra och japp, 3 sekunder efter är liksom allt bra igen. Jaha, vad var det nu jag bölade för? Inte en susning...
Snart dags för koll hos barnmorska, närmare bestämt 18 mars. Allt har sett så bra ut tidigare och alla värden har varit bra förutom järnnivån. Den har varit mycket låg och jag äter nu maxdosen, 300g, vilket är enormt mycket. Jodå, magen pallar trycket, än så länge. Trots maxdos har ändå värdet inte gått upp så mycket och jag funderade ett tag på att även slicka på stolpar och äta spik. Men det kanske skulle störa magen så jag tar inte till den metoden...ännu. Vi får se den 18 mars helt enkelt.
Tankar om förlossning börjar komma. Känslan är blandad skräck, oro, glädje, längtan och givetvis hopp om att allt ska gå bra. Man har ju ingen kontroll, och jag gillar ju att ha koll på läget. Lite frustrerande måste jag ju säga. Lite oro har man ju ibland men då säger ofta Johan allt kommer att gå så bra. Med hans ord känns allt bra igen och oron lägger sig. Hur gör han egentligen? Några magiska ord och sen poff så försvinner oron. Härligt.
Det är bara att gilla läget och förstå att man är utlämnad till ödet och inte har kontrollen. Gäller bara att flyta med antar jag.
/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar