Och så ställde han sig upp

Jaha, då var det alltså dags för fasen "kolla jag kan stå". 8 månader och en dag och Ludwig beslöt sig för att ställa sig upp i sängen och visa att han var redo att bli uppburen ur säng. Därefter var det som om han kommit på det och vart han än var skulle han hitta något att dra sig uppåt. Nu ställer han sig hela tiden. Idag, tog han stöd av mig och helt plötsligt släppte han och stod, i en sekund, själv. Jag blev helt paff. Men stadig är han ju inte men snart....

Hoppas att han kan gå när väl K2 föds i maj. Vore enklare...får jag för mig. Kanske inte eftersom han då kan springa iväg snabbare. Hrm..tänkte inte på det :-)

Hepp!

Mycket nytt på kort tid

Julen har varit och det var superhärligt men så snabbt allt gick. Därefter blev vi alla förkylda och fick vara hemma och fira nyår, vi tre - alla med stora röda näsor. Mycket vackert!

En tand har tittat fram. Johan tyckte det klinkade i muggen när Ludwig drack och mycket riktigt, en tand. Detta var precis efter nyår som vi kände den. Nytt är också att Ludwig nu kan stå med stöd. Han har fått en "rullator" med blinkiblinki och den kan han stå vid och spela loss på.

Sömnen har blivit så bra och nu vaknar han bara en gång vid 5 och vill ha lite käk och kan sen somna om igen till 7-tiden. Oftast. Och äter gör han nu. Hade lite panik ett tag när han inte ville äta och bara grät och spottade ut. Men vi började om igen med morotspuréer osv. Och så var det frid igen :-)

Han har också blivit passad av mödrarna Kirsten och Ingegerd och även av Josefine och det har fungerat så bra. Jag och Johan kunde gå på bio för ca en vecka sedan, bara vi två, vilket var en liten lyx.

Annat som hänt också är ju att vi nu vet att Ludwig ska få en lillebror med arbetsnamnet Sture. Fostervattensprovet visade allt var ok och ultraljudet var som det skulle. Så tjohet Sture, din storebror väntar. Men vi får vänta till maj. Beräknat 28/5.

Hepp!

Skäl för sitt namn - favorittollen

Ludwig har ju börjat äta vanlig mat. Det är välling på morgonen, gröt följt av lunch (några skedar burkmat plus fruktpurée), gröt igen och kvällen välling som avslutning. Allt går som en dans förutom lunchen där vi nu introducerar vanlig mat. Biff stoganoff, lasagne, fisk osv. Ingen höjdare tycker Ludwig. Han vrider sig, som Johan beskriver det, likt en korkskruv när han får in det i munnen dvs han gillar det inte. Men, som barnmorskan säger, bara att ha tålamod och försöka igen...och igen...och igen... och ja, ni fattar!

All denna mat och fruktpuréer han får gör ju att magen sätts igång på ett helt nytt sätt. Från att göra sina större behov en gång om dagen kan det nu vara upp emot fem gånger !!!!! Och därtill är det inte lite. Hur rymmer denna lilla kropp allt detta kan man fråga sig? Well.... han gömmer det någonstans. Och sen har han ibland en mindre trevlig vana. När man byter blöja - ja, dåååå behagar sig sir Ludwig att göra sina större behov och ofta med ett stort smile. Jaha, tack för den leverensen säger man då. Men, bara att smila tillbaka och säga duuuuuuuuktig Ludwig, sååå bra. Hrm...

Ja, lite om trevliga otrevligheter helt enkelt. Tänk- här sitter jag och skriver om Ludwigs behov.... Men, man kan öppet berätta sådant här när han är barn. Anses ju bara vara lite kärt eller hur? Vid högre ålder stryker vi sådan här diskussion eller hur? :-)

Skit-bra!!

Kryp, hasa, dra sig....kär företeelse har många namn

Så är det alltså dags för Ludwig att visa sina muskler. Japps, han tar sig från A till B och nu med ett tempo. Kryper han frågar då en del? Ja, vad är definitionen av att krypa egentligen. Ska det se snyggt ut eller får han, som han gör, hasa sig framåt med flås och dregel hängande i mungipan? Är att hasa sig med armarna, dra benen efter sig - är det att krypa? För i så fall så kryper han. Om det är att göra det graciöst likt en leopard så.....nej, då kryper han inte.

Ludwig är snabb i sin fysiska utveckling säger många. Ja, vi tror att Ludwig blir en atlet, helt klart. Sen säger ju en del att om han är snabb fysiskt så kommer talet lite senare. Hoppas ändå att det bara gäller talet och inte resten av hjärnan också. Man vill ju inte att han blir en Arnold dvs kroppen i styr men resten vettefassen....

Så summa alltså - krypning vid 6 månaders ålder plus några dagar.

Första gången i sittvagnen

Så har Ludwig blivit stor...ja, iallafall större. Han använder inte längre liggvagnen, alldeles för liten, utan nu är det sittvagnen som gäller. Vilken lycka! Han kan sitta upp och kolla läget hela tiden. Första gången var idag då hela familjen var ute och promenerade på Fars dag i Ljunghusen. Mycket härligt!




Ludwig njöt av promenaden genom att somna nästan direkt. När han väl vaknade tog vi ett foto - MFF är det ju givetvis :-)

Rotary - here I come...

Så har Ludwig varit med på sitt första Rotarymöte, 5 november. Sådan succé!! Alla ville fram och hälsa och ordföranden hälsade specifikt välkommen vid introduktionen till seminariet. Han var så glad att Ludwig var med - Blir en helt annan familjär och härlig stämning på mötet sa han.

Ludwig var så fin under hela lunchen och seminariet. Han var så tyst hela tiden, utforskande alla som ville säga hej och satt sedan under lunchen i sin stol och bara studerade min namnbricka, med någon undersökande blick över rummet ibland.

Han var klart yngst och finast i skaran :-)

Nej, fel håll Ludwig!

Ludwig är nu 5 månader och en vecka och vi har sett tendenser till krypningar någon vecka nu. Men han verkar inte förstå att han ska framåt. Han kryper bakåt istället. Han liksom trycker sig uppåt med armarna som om han ska göra en armhävning och sen, med kraften som han vill framåt åker han bara - ja, bakåt istället. Han ser lite förvånad ut men ändå glad för vad han uppnått.

Annat nytt denna vecka är att han bubblar saliv med plutmun denna veckan. Precis som om han bara vaknat upp för två dagar sedan och tänkte - nu ska jag börja bubbla. Och sen gör han det cirka 20 gånger på en dag. Från inget till allt helt enkelt. Detta innebär att de haklappar som vi sätter på honom snabbt blir helt sura av allt saliv han spottar (blåser..) ut. Han har mycket saliv - det kan vi iallafall konstatera :-)

Ludwig 5 månader.... (ja, om två dagar...)

Så är det två dagar tills Ludwig blir 5 månader, den 23 oktober. Tiden går ju så fort och han börjar ju bli vuxen..... eller något. Kändes som om han blev mer vuxen när han en dag kunde sitta upp i den höga stolen vid matbordet (ca 3 veckor sedan), eller när han började äta gröt vid 4-månaders ålder. Också när han hittade sina fötter och började gnaga (ca 3 veckor sedan) eller när han rullade runt som en galning (ca 1 månad sedan).

Apropå rulla runt - sedan han lyckades med det (bara från rygg till magläge, ej tvärtom ännu) så har också hans nattliga sömn blivit vildare. Han väckte oss hela tiden med att böka runt, vända sig så att han låg med huvudet där benen skulle vara osv. Detta gjorde att vi beslöt att ca 2 veckor tillbaka lägga honom i eget rum. Nervöst tyckte jag, lite trygghet att se honom. Men den natten sov han rakt igenom och han blev inte störd av oss eller tvärtom. Så, beslutet var nog mycket bra för alla. Han bökar fortfarande omkring men han sköter det själv. Förutom när han hamnat på mage, som han gillar att sova, men sen vill komma tillbaka. Det kan han inte, blir irriterad och väcker oss. Vi går och vänder honom och så somnar han in. Kan hända några gånger per natt. Sen sover han nästan alltid bara till 05.00, nästan prick. Japp, bara att gå och lägga sig tidigt så man orkar för han är glad som en speleman vid den tiden och ska bara leka helt enkelt. :-)

Vagnen - den har han inte gillat att ligga i sedan han föddes. Han kände sig nog lite trängd och som mom han missade en massa....kanske. Hur som helst så beslöt jag förra veckan att jag inte alltd kan vänta på att han somnat förrän jag kan gå ut och gå. Jag bullade upp en massa kuddar i vagnen och satte honom upp. Och tjohej vad han tyckte det var kul. Han kollade in allt och var på strålande humör...och sen däckade han helt av alla intryck antar jag. Stort steg i vår utveckling - att kunna ut och promenera när man vill...

13 oktober 2009, första dagen för Ludwig i vagnen...i vaket tillstånd

Ja, vad har mer hänt sedan sist jag skrev....? Jo, han har börjat äta gröt. Ibland älskar han det och ibland klöks han. Vi har inte riktigt hittat rätt här men vi ger inte upp. Smakportioner av potatis och morötter har inte varit så uppskattat men vi fortsätter även här. Bilden förklarar hans tycke i ämnet.

Potatis och grötintroduktion, månad 4.

Vad mer....? Han har hittat sina fötter och gnager alltljämt på dessa. Han har också börjat med krypövningar och det dröjer nog inte länge förrän han lyckas dra sig framåt. Han är stark rackare.

Ludwig har hittat sina fötter

Han har också upptäckt skuggor och är heeeelt tagen av dessa. Han kan ligga och kolla solens skuggor i 20-30 minuter och är helt uppis hela tiden. Snacka om underhållning på hög nivå alltså...

Skuggornas mystik är kul

Han pratar och skrattar mycket vilket är härligt. Han väser också likt en orm ibland, särskilt på morgonen, innan han liksom sjungit upp sig. Vi kallar honom Sir Väs helt enkelt.

Han älskar att se sig själv i spegeln och blir alltid superglad när han ser sin nuna synas. Så ska man få honom på bra humör så går man och snackar med "kompisarna" i spegeln helt enkelt.

Han tycker väl om att höra sig själv också vilket han visade när vi var i Stockholm för någon vecka sedan. Vi var på Sixtens Randefalks dop. Mitt i dopet, efter en psalm var sjungen och prästen skulle ta ton för att säga något lägger Ludwig av världens högljuda rap. Jamen tack och välkommen Ludwig, så charmigt. I Stockholm passade vi också på att hälsa på Atea kollegorna och visa upp vårt underverk. Jomen, där skulle han också höras. Han lade av en brakare mitt i kontorslandskapet. Ja, det gäller att välja bra tillfällen helt enkelt. :-)

Nä, nu verkar Ludwig vakna upp. Jag hör honom. Sir Väs ligger inne i rummet och...ja just det....väser.

//

Ludwig heter nu Ludwig Anders Leonard Edeheim

Vår nya föräldrarroll har vi haft i 11 veckor nu och tid har inte riktigt funnits att skriva så mycket här. Ska bättras! Mycket annat ska man ju göra och innan allt faller på plats i det smått förvirrade stadiet så har det dröjt lite.

Bosse har nu fått nytt namn vilket är Ludwig. Han har faktiskt precis döpts, närmare bestämt den 15 augusti 2009. Hans namn blir nu Ludwig Anders Leonard Edeheim. Prästen som döpte honom är samma som döpte mig och Johan dvs Ove Theander, fantastiskt.

Ludwig har visat sig vara den mest lugna och glada person och är så härlig. Han kan skrika och det högt om han vill men detta är oftast bara när han är hungrig. Då ska han ha mat snabbt som attan. På det sättet är han mycket lik sin mamma :-)

Utseendemässigt är han mycket lik Johan ännu. Möjligt ser man några drag av mig men mest är det Johan som syns igenom. Han pratar mycket och dreglar mycket nu. Detta är väl också sidor han måste ha ärvt av Johan :-)

Äntligen är han här - förlossningens underverk!

Jaha, så var man då en mamma, pappa, morsa, farsa allt vad man nu kan kalla sig. Så härligt!! Ludwig, som han nu heter, vägde 3850gram och var 50 cm lång. Han föddes den 23 maj 2009 kl. 02.58.

Förlossningen var en spännande upplevelse. På fredagen (vi födde sen på natten till lördagen) var vi på sjukhuset för jag hade inte känt hans sparkar lika intensivt och jag ville kolla detta. De kollade då hans hjärtljud och även om näring transporterades ok. Allt var ok, möjligen var det lite svagt på näringsnivån från moderkakan till Ludwig och de sa att det vore bra att föda samma helg. Jag hade då gått över 6 dagar (beräknad till den 17 maj). En läkare gjorde också en hinnsvepning och sa – det här brukar hjälpa.

Därefter åkte vi till kompisarna Böhms som höll på att flytta in i sitt nya hus och hjälpte dem att packa in. Strax efter lunch kände jag ”något” hända. Magen gjorde lite värk ifrån sig, som en begynnande mensvärk. På kvällen kändes det än mer.

Jag och Johan tittade på tv efter middagen och jag frågade Johan – är det så här en värk ska kännas tror du? Han svarade ungefär med att säga hrm, hur ska jag veta det :-) Vid 23-tiden förstod jag att det var värkar. De kom relativt regelbundet men ingen enorm smärta. Vid 01.00 kändes det ändå som om vi brode åka in till sjukhuset. Ner i bilen med packade väskan och in for vi. I bilen kom värkarna plötsligt med ca 2 minusters mellanrum. Oj oj... nu gjorde de visst lite ondare.

Väl på sjukhuset träffade vi en barnmorska som ledde in oss i ett rum. Hon kollade mina värkar. Jaha, de kommer ganska tätt men är inte så kraftiga ännu och du har bara öppnat dig 1 cm. Kanske måste jag skicka hem dig. What!!! Åh nej, här ska det inte sändas hem något. Jag skulle bannemej föda snart! Gå omkring på sjukhusområdet ett tag så ser vi, sa hon, och det gjorde vi. Johan stödde mig under armarna och iväg vankade vi fram. Jag kände klart att värkarna blev kraftigare och fick stanna upp i korridoren var andra eller var tredje minut för att ”kämpa” ut värken. Efter en halvtimme var jag öppen 5 cm. Oj oj sa sköterskan, tur att jag inte skickade hem dig dårrå.... Jag lades i bad en stund. Inte skönt att ha värkar i flytande vatten. Inte min kopp te precis men det visste jag ju inte innan. Efter ca 20 minuter i badet sa jag till Johan att kalla på barnmorskan för jag kände krystvärkar och var nog på gång nu. Hon sa att jag nu var öppen och det var dags att föda. Krysta inte i korridoren till förlossningsrummet sa hon lite skämtsamt.

Väl i förlossningsrummet gick allt så fort. Johan satte på musik (Café del Mar lugna låtar) och stämningen var hög med två glada barnmorskor. Mellan värkarna for glada tillrop och några skämt i luften. När väl en värk kom var alla allvarliga igen. Jag vet inte exakt hur många krystningar som behövdes och hur många baddningar Johan gjorde av min panna men efter en halvtimme mötte vi vårt lilla egna underverk – Ludwig. Det var sådan cool känsla och helt overklig samtidigt. Han som legat i magen i 9 månader var nu äntligen här med oss. Vi kunde nog inte riktigt förstå det.

När jag gick och duschade tog Johan hand om Ludwig, satte på en blöja och kläder. Sen skulle vi vidare till BB där jag skulle ligga i två dagar. Johan fick tyvärr inte sova över men var där under dagarna. Nog bara bra att en av oss fick sova lite iallafall och var någerlunda klar i huvudet, för det var inte jag. Tror inte jag sov mer än 6 timmar sammanlagt på 3 dygn. Mycket var nytt och amningen skulle ju fungera (vilket det inte riktigt gjorde tyvärr).

Efter omtumlande dygn skulle vi hem och att sätta lille Ludwig i bilstolen kändes helt absurt. Att skicka hem oss utan översyn kändes också märkligt. Vem vet om vi kan ta hand om honom – ska vi verkligen ta hand om honom helt själv, utan barnmorskans trygga kunskap och hjälp? Hjäääääälp vad skrämmande!!

Väl hemma kändes det bra. Tyvärr fungerade inte amningen och den gjorde att varje amningstillfälle var ett rent helvete. Det gjorde så ont att jag storgrät inför varje amning.
Efter två veckors kämpande avbröt jag amningen och gick över till mjölkersättning. Jag pumpade i ytterligare 1,5 vecka men därefter slutade jag med det också.

Varje vecka som gått sedan förlossningen har varit en fröjd och Ludwig visar nya sidor varje dag. Han upptäcker sina händer, oss, sin röst osv. Han rapar och pruttar så att vi hålla vakna på nätterna - allt för att göra sig hörd hela tiden :-) Härligt är det!

17 maj - ingen Favorit-tolle ännu

Well, well...så var det dags då. Beräknat datum är här idag och Bosse, det är bannemej dags att titta ut. Nähä, inte det. Ja, you´re the boss...

Så här ser jag ut nu, fotot alltså. Tänkte först att jag även kan lägga upp bild på mina svullna fötter men sen, vid lite eftertanke, så nej. Varför skulle detta beskådas, snyggt är det då inte. Fötterna ser ut som stockar om jag inte snabbt tar på mig stödstrumporna a la Sexy direkt när jag vaknat. Om det ens går 30 minuter utan dessa på så säger det bara - fluff - så är de svullna. Ja, ni kan tänka er så jag behöver inte lägga upp svullet bevis på detta...

Förvärkarna har kommit fr o m förra veckan, som värst på kvällarna. Oj, vad han bufflar på då också och det känns. Som mensvärk eller som om någon kniper åt mina äggstockar. Mycket skönt, eller inte.

Lite kvidigare har jag blivit. Håller inte ut så länge på kvällarna som tidigare. Kanske inte så konstigt men ändå. Huvudet är liksom fortfarande med (eller...?) men kroppen säger ifrån att jag ska ta det lugnt. Kroppen väger nu mellan 15,8-16,5 kilo mer än vid start men håller mig där svingandes runt de siffrorna. Ska bli skönt att få loss en del snart. Har fått en sådan enorm craving på promenader, något jag inte kan göra nu. Jag har ju för fassen inte promenerat på knappt 1,5 månader och det är inte lika bekvämt längre att cykla. Det går och jag gör det lite grann men tar det easy. Så, jag drömmer om promenader och att flåsa omkring med denna kroppen på stigarna igen. Jag lääääängtar!

Annars, ja, det är mest väntan och längtan. Vi undrar såååå mycket hur han ser ut och hur han är. Vi längtar massor favoriten (Ludwig/Benjamin eller vad du nu ser ut att heta) och ser så mycket fram tills du gör entré i denna värld.

Dags att äta lite...igen. Lite mer mat i magen har det nog blivit de senaste veckorna, lite mer sött också. Precis bakat sockerkaka och den ska smakas NU.
//

En valk till - välkommen till klubben kära du!

Jaha, så var det dags för ännu en valk att välkomna in i familjen här på denna kropp. Det är nu vecka 35 och vågen visar 14,5 kilo plus....and going up.

Den nya valken syns nu på ryggen och jag har inte riktigt sett den förut. Hrm..ja, det är nu det börjar hända grejer märker jag.

Fluff fluff säger mina anklar och poff!!! så är anklarna borta, dolda bakom upplyft skinn kallad svullenhet. Ja, tänk dig en elefants anklar, så ser mina ut. Så tänker du - elefanter har väl inga anklar. Nä, JUST det!

Sömn ja, vaknar nog 10 gånger per natt. Någon gång knackar Favvo där inne och säger hej, här är lilla jag. Sen somnar jag igen. Sen vaknar jag av att höften har somnat och jag måste vrida mig från sidoläge till rygg. Somnar igen. Sen vaknar jag av att jag ska kissa, nästa gång av en ny vändning och ja, så håller det på. Så på morgonen är jag inte så pigg vilket gör att jag numera hänger mig fullständigt åt härliga eftermiddags-tupplurer. Det är najs!

Vad mer börjar hända? Jo, tonårsfinnar i massor!! Jag kallar dem det för det gör att jag känner mig lite ung och läcker. Men det är väl kroppen som ploppar ut lite hormoner i form av supersnygga finnar på ett totalt blekt ansikte. Hrm..tack kroppen för det gör att jag känner mig ännu mer läcker....NOT!

Ryggen börjar spöka mer och foglossningar börjar tillta. Därtill sammandragningar märks oftare och nu kan jag knappt gå 20 meter utan att det börjar göra ont. Så, cykel är min trogna vän. Vi tar oss fram någerlunda obesvärat på vägarna och jag glömmer, nästan, att min kropp är större och tyngre. Tills jag då ska stiga av. Inte den mest graciösa avstigningen nu för tiden heller. Men all tid mellan uppstigning/avstigning känns super.

Ja, det var lite krämpor. Inte så farligt när man jämför med andra men dock. Men, man kan konstatera att det inte är någon feel-young-and-beauty-process precis. Men sen är det ju också ett underbart litet mirakel som skapas och det är ju helt fantastiskt. Så, hans hälsa därinne är det viktiga, allt annat blir faktiskt ointressant.

5 veckor kvar - oj vad tiden gått. Från augusti till nu och snart är det dags. Pirr i magen känner jag bara jag tänker på förlossning och livet efter. Av både längtan, förväntan och lite oro.

Nä, nu ska jag och min kompis cykeln ta en tur till havet i det soliga värdret.

Hepp!

Tut, tut...lilahåriga pensionärer gör omkörning

Jaha, då har tiden kommit då jag verkligen känner mig gravid som bara den. Bara de senaste 2 veckorna har han växt som en galning vilket gör att många saker satts på sin spets.

Jag börjar nu känna att andningen blivit än tyngre, svårt att sova, ryggen värker och ja, foglossningarna gör sig till känna. Och det värsta av all - jag kan inte göra saker i den takt jag vill dvs speedotakt. Ish..I don´t like. Därtill måste jag be om hjälp ibland. Som att bära vissa saker och så. Ja, ja, jag vet. Borde kännas som lyx men jag ser det inte så. "Jag kan själv" likt ett barn det är nog mer jag. Men, bara att gilla läget och på något sätt njuta i lugnet.

Häromdagen blev jag varse om denna senaste gravidomvandling när ett par lilahåriga damer (läs: gamla tantpensionärer med rullator) fullständigt rallade om mig på trottoaren. Chocked - you better believe it! Vad fassen händer? Ja, de sneglade lite på mig när de kom bakom mig, gjorde en smygande omkörning och undrade nog vad en vankande full anka gjorde där på trottoaren. Sen såg de...ahaaaa, hon är gravid och gav mig ett sådant där berömmande smile. Ja, du vet - ett sådant där "vad duktig du är som faktiskt promenerar när du knapp kan"...smile. Jag säger bara Se upp!!! Om någon månad ska jag nog speeda på och om er igen. Ha ha..... !!!!

Vid närmare eftertanke - bryr de sig? Nope! Och ja, inte jag heller för den delen.

5,5 veckor kvar. Det närmar sig. Tjohej!!!

Sista ultraljudet är gjort

Jaha, så var det sista ultraljudet gjort imorse. Det gick så bra så. Favvo låg med huvudet ner. Han rör sig fortfarande mycket och kan vrida sig men barnmorskan trodde inte att han skulle flytta huvudet mer. Men det får man se när man går till barnmorskan på kontroller.

De kollade hjärtat och kamrar, pulsådrar, ryggrad, nacke, njurar, storlek på kroppen (mage och lår) och en massa annat. Allt såg ok ut. Härligt!

Vägde nu 2234 g och beräknas väga ca 3500-3800 vid födsel dvs om han kommer 17 maj som beräknat.

Han låg med foten upp och var beredd på att kicka. Tror han blir en riktig cool kille, redo att kicka igång. Han såg ut att ha en enorm stortå. Hår hade han också som svallade så fint i fostervattnet. Färgen på håret tror vi blir röd men det kunde vi givetvis inte se här.

Apropå kickar - jisses vad han kan. Iallafall fortfarande. Vissa nätter vaknar jag av att han ska vrida sig och min mage ser inte klok ut. Men sen ibland bara knackar han och liksom säger - helloooooo, is anybody out there? Knock, knock.... Det enda han hör då tillbaka till svar är väl magljud och snarkningar. Kul föräldrar? Well.....

Men som sagt, allt verkar så bra så vilket gör oss så glada. Härefter är det ju förlossningen han ska klara sig igenom och ja, livet som kommer därefter.

Hepp!

Urinvägsinfektion - va, vem har det? Jag?

Senast jag var hos barnmorskan frågade jag om hon kunde ta test för om jag har GBS som är en streptokock som ca 30% av kvinnor har. Min kompis sa att hon hade det och fick antibiotika vid förlossning för att skydda barnet för att få det. Kan annars bli lite komplikationer. Jaha, sa barnmorskan Anne, inget vi gör på rutin men om du vill så gör vi det. Tack - jag vill.

Testet görs genom urinprov, inga konstigheter. Men förra veckan fick jag hem ett recept och var till för att ta bort den urinvägsinfektion jag hade. Det var då jag började tänka efter - har JAG detta? Jag har ju inte haft några symptom alls.

Jag läste allt jag kunde hitta på internet. Där står ju bl a att det är mycket vanligt för gravida att få detta och också vilka besvär man kunde ha. Men, jag har ju för fassen inte känt ett enda dugg. Hrm... Nog för jag går och pudrar näsan lite oftare och på nätterna men det trodde jag hörde till när man är i vecka 33 och framåt.

Lite nervös blev jag också när jag läste att Furudantin, som preparatet heter, inte ska tas i direkt anslutning till förlossning eller vid amning första månaden. Då kan barnet få anemi. Jag ringde runt och försökte få svar från läkare och barnmorskor om huruvida min järnbrist/blodvärde kunde ha negativ påverkan på barnet om jag därtill ska äta dessa tabletter som kunde ge blodbrist. Alla sa - det tror jag inte, det har jag aldrig hört, det verkar inte troligt osv. Ingen svarade JA/NEJ och det vill man ju ha - ett rakt svar.

Men alla sa att det verkligen inte är bra att ha urinvägsinfektion så ja, det var bara att börja äta. Mellan fredag den 27-onsdag den 1 april skulle jag ta 4 tabletter/dag. Givetvis tyckte jag direkt, efter att ha börjat ta dessa tabletter, att Favvo kickade mindre och inte gjorde sig tillkänna riktigt vilket gjorde mig lite orolig.

I lördags skulle vi med två härliga vänner till Bordershop och handla inför Johans 30-årsdag som vi ska fira med brakande cocktailfest. Ska bli så kul. Dock kände jag hela den dagen att jag inte riktigt kunde slappna av utan tänkte hela tiden på hur många, om några, kickar som Favoriten gjorde och hur länge var det sedan sist osv. Hrm, börjar oro för ens barn bli ett livsmomentum? Ja, jag antar det. Men, han sparkade under dagen och kvällen. Kanske inte lika mycket som dagen innan men han sparkar olika varje dag. Idag, i skrivande stund, sparkar han som en galning igen. Han verkar må så bra. Bara att gilla läget - han sparkar mycket vissa dagar, andra mindre. Han är ju inte en robot heller....

När väl urinvägsinfektionen är borta - den som jag tydligen då har - så ska ett test göras igen för GBS. Så resultatet av det testet lär dröja lite till helt enkelt.

Hepp!

Järnvärdet äntligen upp

Yiiihaaaa...äntligen har mitt järnvärde ökat. Har ju tryckt i mig 300 mg (Niferex) per dag som är maxdos för man bör inta. Vore väl märkligt om det inte gett resultat. Så nu slipper jag alltså slicka lyckstolpar och äta rostig spik. Vilken lycka att slippa!

Jag var den 18 mars hos barnmorskan Anna som håller bra koll på mig. Hon tog som vanligt blodtryck, järnvärde och denna gång även GBS prov. Därtill lyssnade vi ju på Favvos hjärtslag som låter som en häst som galopperar. Alla värde var perfekta och monsieur verkade må så bra därinne.

Annars... Jag börjar känna mig gravid. Va fassen, vem kunde ana.... Jaha, har jag inte gjort det innan då? Jo, men nu känns tyngden i hälarna när jag stått ett tag och när jag böjer mig framåt säger ryggen till. Ja, bara att gilla läget. Men än kan jag styrketräna och cykla. Cykla ja, det har blivit min nya grej. Kan ju inte gå längre för då får jag sammandragningar. Hrm, ja, nämde jag att jag kände mig gravid. Jodå, så att... sammandragningar också och det bara så fort jag går 10 meter i vanlig takt. Nu får jag gå så sakta att pensionärer med rullator kör om mig fullständigt.

Men, det enda som gäller är att Favorit-tollen mår bra. Om jag sedan vankar som en full anka är mindre intressant.



Hejhopp!

Hönan, ägget och favorit-tollens skapelse

Hur blev han då till, han Favorit-tollen (vidare i texten kallad Favvo)? Först tänker du - jaha, vill vi veta exakt hur det gick till ? Sen tänker du - tror hon inte att man redan vet det? Man gick ju faktiskt sexualkunskap i skolan och så....

Saken är att Favvo är mycket efterlängtad men var ingen enkel match att skapa. Du förstår, Favvo är skapad exakt den 27 augusti 2008, japp, exakt på dagen faktiskt. Genom provrör.

Det var på andra provrörsbefruktningen som det fungerade. Första gången fungerade inte. Det förstod vi i maj 2008 och jag sörjde det genom att dricka massor av vin, ta några bloss på en cigarett (helt vansinnigt, inte gjort det på 5 år) och valde att byta jobb/bransch/det hela. Tankarna gick runt i huvudet - det kanske aldrig kommer att fungera, vem vet. Vad ska vi göra då? Men efter några dagars lite dystra tankar var det bara en tanke kvar i huvudet - vi kan inte annat göra än att försöka igen och igen. Det SKA bara gå och vi förberedde oss för omgång två.

Omgång 2 kunde inte påbörjas direkt. Man måste vänta i ca 2 månader innan man kör igång igen så att kroppen hinner komma ifatt lite. Så mellan maj och juli var det bara att vänta och förbereda tankarna. Och vad innebar förberedandet? Sommaren var ju härlig med sol, semester i Frankrike och en massa galej. Jag som sen, fr o m juli, skulle avstå från vin, kaffe, nikotin osv såg till att inta alla dessa saker under två månader. Jag öste på lite helt enkelt. I juli visste vi att det skulle bli allvar igen.

Den 27 juli påbörjade vi omgång två och exakt den 25 augusti plockades ägg ur från mig och de äggen mötte Johans soldater i ett litet provrör. Två dagar därefter, den 27:e, "planterades" de in igen och befruktning var ett faktum. Romantiskt så det förslår eller hur? Men hur fungerar då en provrörsprocess?

Provrörsbefruktning - hur går processen till egentligen?

Fas 1: Nedåt-turen. Japp, här är det bara nedåt som gäller. Med ett nässpray 4 ggr/dag i ca 3 veckor togs mina kvinnliga härliga hormoner bort från min kropp. Detta stadie kan ju liknas vid ett klimakterie. Skillnaden mot ett vanligt klimakterie är att processen sker på tre veckor istället för under loppet av flera år. Tror du kroppen blir chockad? Jodå så att.... Humöret svajar, vallningar och ett fasligt bölande vid de mest konstiga tillfällen. Lätt omtumlande fas kan man säga.

Jag kommer mycket väl ihåg min första "böl-attack". Vi skulle hem till några kompisar i Klagshamn på lite fest. Vi kommer dit och allt är frid och fröjd. En timme in i besöket, när fler gäster strömmat in, går jag på toaletten och där händer något. Jag tittar i spegeln och börjar gråta. Nej, inte för att jag blir chockad över vad jag ser men för att....INGENTING. Jag har inte en susning varför jag gråter, jag bara gör det helt enkelt. Det bara kommer över mig. Hur ska jag göra nu, ska jag gå tillbaka till de festande gästerna som sitter i vardagsrummet eller ska jag bara gå hem. Hrm, jag måste ju säga till Johan vad som händer. Jag smyger tillbaka till vardagsrummet med de största förgråtna ögonen och en näsa som ser ut att ha snutits 311 gånger och säger psssstttt, Johan.... Johan, psssstttt.... Till slut ser han mig och ALLA andra också. Vad har hänt? Har du slagit dig? Det enda jag får ut ur munnen är mjääääää och ännu ett bölanfall kommer över mig. Herregud, vad ska de tro? Johan kommer springandes och jag försöker säga att det inte är något men ändå är något. Lätt att förstå? Inte. Jag ville hem och bara lägga mig och försöka förstå vad som hade hänt. Jag visste ju att detta kunde ske, det hade man ju läst, men det var lite av en chock att det bara, out of the blue, kom över mig. Jag åkte hem och sen var allt bra igen. Denna lilla scen upprepades några gånger igen under denna fasen men vi vande oss. Johan tittade ibland skrattande på mig när jag grät som värst och då kunde jag ju inte hålla mig för skratt för jag förstod med distansen till det att det bara var löjligt. Jag visste ju att det berodde på sprayet. Så skratt och gråt varvades i en härlig mix.

Fas 2: Uppåt-tjacket. Denna fasen innebär mer glädje och är fasen då man drogar ner sig fullständigt med östrogen igen. Man tar spruta själv i magen i ca 2 veckor. Sprutan innehåller som sagt kvinnliga hormoner, exakt avvägda till vad du behöver för processen, och till detta kommer humörets uppgång och man hittar tillbaka till "vanliga" jaget. Härligt, man känner igen sig själv igen, om än inte helt. Fortfarande kan man fälla en tår eller två mitt under en middag hos vänner, för att sedan skratta igen. Ash, folk vande sig vid detta och sa att jaha, there she goes again. Ge henne 5 minuter så skrattar hon igen. Och ja, så var det också.

Fas 3: Sista ruset. Detta var den sista sprutan som skulle tas. En dunderspruta som utvecklade äggen helt och blev redo för att plockas ut. Exakt 36 timmar innan plockning skulle man ta denna. Inte en sekund fel.

36 timmarc efter den sprutan skulle man infinna sig på kliniken för att bli "plockad". Sköterskorna var helt vilda av förtjusning när det märkte att jag hade hela 24 prima ägg att plocka ur (första omgången hade jag 15. Normalt är ca 5-8 st). Vilken värphöna sa de!! Är du verkligen 38 och inte 25 år? Kroppen verkar iallafall rent fertilt vara mycket yngre. Ash, sa jag smickrande medan jag njöt av orden om en ung kropp. Jag undrade dock varför de inte uttalade sig likadant om mitt yttre utseende men.... Kan det bero på de där 3011 rynkorna kanske? Well...

Anyway, efter att de plockat ut äggen ska man vänta i två dygn innan man kommer tillbaka. Under tiden har mina ägg sammanförts med Johans soldater och celler ska delas. 2-4 dygn efter åkte vi in till kliniken igen och på ett mindre romantiskt sätt blev jag "befruktad" med dessa embryon. 10 minuter senare står vi på parkeringen igen. Var det skönt för dig också Johan, frågar jag med ett leende? Hrm... mycket romantiskt. Befruktad och klar och det var alltså bara att vänta, vänta och vänta. Ca 3 veckor ska man vänta innan man gör graviditetstest.

Den 15 september gjorde vi graviditetstest och blev helt chockad över att se ett plus-tecken. Vi var gravida. Holy smoke!! Bara det där lilla tecknet hade vi ju längtat efter så och undrat om vi skulle få uppleva. Vilken känsla. Med det plus-tecknet blev Favorit-tollen, som nu i skrivandes stund hunnit bli 32 veckor gammalt, bekräftad. Vilken lycka!

/Louise

Killen kickar

17 maj är beräknat datum för förlossning och japp, då är det bara 2 månader och en vecka kvar nu. Magen sväller och Favvo kickar som bara den. Känns ibland som om han vänder sig helt vilket gör att magen ser smått deformerad ut stundtals.

Ja, hur ser jag då ur ser jag ut annars, denna vecka 31 som jag ju är i. (se graviditetskalender) Ja, 12 kilo plus och ser ut lite som en svullen amöba. Jag tror ibland att jag ser ut som vanligt, känner mig som tidigare, tills jag går förbi en spegel och en plötlig chock infinner sig. Vem är den där svullna saken, inte är det jag...eller? Om jag skrattar får jag en klar dubbelhaka vilken inte är den mest klädsamma kanske. Och tyvärr skrattar jag mycket vilket gör att jag oroar mig för att hakan ska förbli sådär. Benen då? Ja, jag förstår inte hur en graviditet, som bör vara koncentrerad på magen, ändå sätter sig på benen. Ridbyxlåren gör sig tillkänna samt volangerna (läs: bilringarna) och änglavingarna (läs: övre ryggfett) börjar göra sig än mer tydliga. Ja, bara att gilla läget antar jag. Tur att GI och andra metoder inför sommarmånaderna spammar tidningarna nuförtiden så att man vet att man med enkelhet kan återgå till normalitet sen. Enkelhet ja, hur enkelt blir det egentligen? Jag får skaffa en Personal Trainer sen, som coachar mig, kanske Favorit-tollen kan vara det?

Johan och sin kropp - Enligt Johan själv anser han att även hans kropp förändrats och han kallar det att vara sympatigravid. Idag har han dock rivit igång med spinning och graviditetskroppen skall bli ett minne blott är det sagt. Snart beach 2009 ju och då ska han bära ica-kassar och Favorit-tollen :-)

Hur har han det där inne och vem är filuren vi snart ska möta i maj? Man börjar bli nyfiken och vill att månaderna ska gå fort. Jag känner honom i magen genom sparkar, vändningar och hormoner. Johan känner honom genom att känna sparkar på min mage och märker av mina hormoner (läs: böleri utan orsak). Favvo känner oss genom att höra oss prata, skratta och genom mina härliga kroppsljud. Vilket party det måste vara för honom där inne :-). Ja, det känns kympigt att han snart ska komma ut och vara en helt ny människa i världen och det är något vi faktiskt skapat. Ja, det tar lite tid att förstå.

Apropå hormoner - vad är de bra för? Iallafall de som gör att man vaknar ledsen, gråter en skvätt för att sedan skratta...för att åter igen gråta lite till, skratta igen och ja, så fortsätter det. Vem har bestämt att de ska styra humöret och vad är det bra för? Hrm... Jag skrattar lite åt mig själv ibland när jag ställer mig utanför mig själv och försöker se mig själv objektivt. Va, bölar den där donnan nu igen? Jisses alltså, skärpning bruden säger jag. Ja, och då brukar det hela vända. Ofta också när Johan kramar mig och säger att allt blir bra och japp, 3 sekunder efter är liksom allt bra igen. Jaha, vad var det nu jag bölade för? Inte en susning...

Snart dags för koll hos barnmorska, närmare bestämt 18 mars. Allt har sett så bra ut tidigare och alla värden har varit bra förutom järnnivån. Den har varit mycket låg och jag äter nu maxdosen, 300g, vilket är enormt mycket. Jodå, magen pallar trycket, än så länge. Trots maxdos har ändå värdet inte gått upp så mycket och jag funderade ett tag på att även slicka på stolpar och äta spik. Men det kanske skulle störa magen så jag tar inte till den metoden...ännu. Vi får se den 18 mars helt enkelt.

Tankar om förlossning börjar komma. Känslan är blandad skräck, oro, glädje, längtan och givetvis hopp om att allt ska gå bra. Man har ju ingen kontroll, och jag gillar ju att ha koll på läget. Lite frustrerande måste jag ju säga. Lite oro har man ju ibland men då säger ofta Johan allt kommer att gå så bra. Med hans ord känns allt bra igen och oron lägger sig. Hur gör han egentligen? Några magiska ord och sen poff så försvinner oron. Härligt.

Det är bara att gilla läget och förstå att man är utlämnad till ödet och inte har kontrollen. Gäller bara att flyta med antar jag.

/

Mitt första inlägg

Ja, så är detta mitt första inlägg på denna eminenta blogg. Varför en blogg? Ja, det är väl på mode och man vill ju hänga med. Det som gjorde att jag fick loss tummen var att vi, jag och Johan, nu väntar ett barn, en pågaslarv vilket känns som den mest spännande resan i livet. Jag vet att många tycker säkert att det är töntigt att göra en blogg bara för det men vad fassen, stäng ner i så fall.

Namnet Favorit-tollen kanske inte kan förstås. Nej, så sant. En tolle kanske inte är det mest kärleksfulla begreppet men i denna familj har det en betydelse. Hej din tolle, är normalt att säga här och man gör det med hela sitt hjärta. Märkligt? Japp, jag vet. Favorit-tollen är då namnet på den favoritmedlem som finns i magen just nu. Bosse är ett annat arbetsnamn vi har. Nej för fassen, inte ska han heta Bosse. Namnet bara kändes så långt från det vi vill att han ska heta och Johan sa det spontant en dag och jag skrattade. Så, Bosse blev då arbetsnamnet.

Well....anyway....

Bilden här ovan är hur jag normalt ser ut. Resan att vara gravid är ju ingen beauty-process precis. Därför ville jag gärna ha en bild av sig hur man normalt ser ut. Utseendet just nu, med hormonfinnar, svullenhet, blekhet och glåmighet är en smärre chock. Förhoppningsvis blir inte detta bestående utan kan, med hård träning och kost, återgå till det normala.

När jag lägger upp inlägg så börjar vi egentligen när jag kommit en bit in i processen, närmare bestämt månad 6. Innan dess har det ju hänt massor men behöver ju inte ta med allt eller hur.

Namnet Favorit-tollen

Namnet Favorit-tollen kanske inte kan förstås. Nej, så sant. En tolle kanske inte är det mest kärleksfulla begreppet men i denna familj har det en betydelse. Hej din tolle kan jag och Johan säga till varandra och mena det mycket kärleksfullt. Hur det började? Inte en aning. Hallå din fis, hej din rackarbajsare osv - vi har många märkliga uttryck till varandra helt enkelt. Men alla med mycket hjärta bakom. Lite märkligt? Japp, jag vet.

Favorit-tollen är då namnet på den favoritmedlem i familjen som finns i magen just nu.

Bosse är ett annat arbetsnamn vi har. Nej för fassen, inte ska han heta Bosse. Namnet bara kändes så långt från det vi vill att han ska heta och Johan sa det spontant en dag och jag skrattade. Så, Bosse blev då arbetsnamnet.

Så, Favorit-tollen och Bosse är två arbetsnamn kan man säga. Ja, nu vet du det.