Sista ultraljudet är gjort

Jaha, så var det sista ultraljudet gjort imorse. Det gick så bra så. Favvo låg med huvudet ner. Han rör sig fortfarande mycket och kan vrida sig men barnmorskan trodde inte att han skulle flytta huvudet mer. Men det får man se när man går till barnmorskan på kontroller.

De kollade hjärtat och kamrar, pulsådrar, ryggrad, nacke, njurar, storlek på kroppen (mage och lår) och en massa annat. Allt såg ok ut. Härligt!

Vägde nu 2234 g och beräknas väga ca 3500-3800 vid födsel dvs om han kommer 17 maj som beräknat.

Han låg med foten upp och var beredd på att kicka. Tror han blir en riktig cool kille, redo att kicka igång. Han såg ut att ha en enorm stortå. Hår hade han också som svallade så fint i fostervattnet. Färgen på håret tror vi blir röd men det kunde vi givetvis inte se här.

Apropå kickar - jisses vad han kan. Iallafall fortfarande. Vissa nätter vaknar jag av att han ska vrida sig och min mage ser inte klok ut. Men sen ibland bara knackar han och liksom säger - helloooooo, is anybody out there? Knock, knock.... Det enda han hör då tillbaka till svar är väl magljud och snarkningar. Kul föräldrar? Well.....

Men som sagt, allt verkar så bra så vilket gör oss så glada. Härefter är det ju förlossningen han ska klara sig igenom och ja, livet som kommer därefter.

Hepp!

Urinvägsinfektion - va, vem har det? Jag?

Senast jag var hos barnmorskan frågade jag om hon kunde ta test för om jag har GBS som är en streptokock som ca 30% av kvinnor har. Min kompis sa att hon hade det och fick antibiotika vid förlossning för att skydda barnet för att få det. Kan annars bli lite komplikationer. Jaha, sa barnmorskan Anne, inget vi gör på rutin men om du vill så gör vi det. Tack - jag vill.

Testet görs genom urinprov, inga konstigheter. Men förra veckan fick jag hem ett recept och var till för att ta bort den urinvägsinfektion jag hade. Det var då jag började tänka efter - har JAG detta? Jag har ju inte haft några symptom alls.

Jag läste allt jag kunde hitta på internet. Där står ju bl a att det är mycket vanligt för gravida att få detta och också vilka besvär man kunde ha. Men, jag har ju för fassen inte känt ett enda dugg. Hrm... Nog för jag går och pudrar näsan lite oftare och på nätterna men det trodde jag hörde till när man är i vecka 33 och framåt.

Lite nervös blev jag också när jag läste att Furudantin, som preparatet heter, inte ska tas i direkt anslutning till förlossning eller vid amning första månaden. Då kan barnet få anemi. Jag ringde runt och försökte få svar från läkare och barnmorskor om huruvida min järnbrist/blodvärde kunde ha negativ påverkan på barnet om jag därtill ska äta dessa tabletter som kunde ge blodbrist. Alla sa - det tror jag inte, det har jag aldrig hört, det verkar inte troligt osv. Ingen svarade JA/NEJ och det vill man ju ha - ett rakt svar.

Men alla sa att det verkligen inte är bra att ha urinvägsinfektion så ja, det var bara att börja äta. Mellan fredag den 27-onsdag den 1 april skulle jag ta 4 tabletter/dag. Givetvis tyckte jag direkt, efter att ha börjat ta dessa tabletter, att Favvo kickade mindre och inte gjorde sig tillkänna riktigt vilket gjorde mig lite orolig.

I lördags skulle vi med två härliga vänner till Bordershop och handla inför Johans 30-årsdag som vi ska fira med brakande cocktailfest. Ska bli så kul. Dock kände jag hela den dagen att jag inte riktigt kunde slappna av utan tänkte hela tiden på hur många, om några, kickar som Favoriten gjorde och hur länge var det sedan sist osv. Hrm, börjar oro för ens barn bli ett livsmomentum? Ja, jag antar det. Men, han sparkade under dagen och kvällen. Kanske inte lika mycket som dagen innan men han sparkar olika varje dag. Idag, i skrivande stund, sparkar han som en galning igen. Han verkar må så bra. Bara att gilla läget - han sparkar mycket vissa dagar, andra mindre. Han är ju inte en robot heller....

När väl urinvägsinfektionen är borta - den som jag tydligen då har - så ska ett test göras igen för GBS. Så resultatet av det testet lär dröja lite till helt enkelt.

Hepp!

Järnvärdet äntligen upp

Yiiihaaaa...äntligen har mitt järnvärde ökat. Har ju tryckt i mig 300 mg (Niferex) per dag som är maxdos för man bör inta. Vore väl märkligt om det inte gett resultat. Så nu slipper jag alltså slicka lyckstolpar och äta rostig spik. Vilken lycka att slippa!

Jag var den 18 mars hos barnmorskan Anna som håller bra koll på mig. Hon tog som vanligt blodtryck, järnvärde och denna gång även GBS prov. Därtill lyssnade vi ju på Favvos hjärtslag som låter som en häst som galopperar. Alla värde var perfekta och monsieur verkade må så bra därinne.

Annars... Jag börjar känna mig gravid. Va fassen, vem kunde ana.... Jaha, har jag inte gjort det innan då? Jo, men nu känns tyngden i hälarna när jag stått ett tag och när jag böjer mig framåt säger ryggen till. Ja, bara att gilla läget. Men än kan jag styrketräna och cykla. Cykla ja, det har blivit min nya grej. Kan ju inte gå längre för då får jag sammandragningar. Hrm, ja, nämde jag att jag kände mig gravid. Jodå, så att... sammandragningar också och det bara så fort jag går 10 meter i vanlig takt. Nu får jag gå så sakta att pensionärer med rullator kör om mig fullständigt.

Men, det enda som gäller är att Favorit-tollen mår bra. Om jag sedan vankar som en full anka är mindre intressant.



Hejhopp!

Hönan, ägget och favorit-tollens skapelse

Hur blev han då till, han Favorit-tollen (vidare i texten kallad Favvo)? Först tänker du - jaha, vill vi veta exakt hur det gick till ? Sen tänker du - tror hon inte att man redan vet det? Man gick ju faktiskt sexualkunskap i skolan och så....

Saken är att Favvo är mycket efterlängtad men var ingen enkel match att skapa. Du förstår, Favvo är skapad exakt den 27 augusti 2008, japp, exakt på dagen faktiskt. Genom provrör.

Det var på andra provrörsbefruktningen som det fungerade. Första gången fungerade inte. Det förstod vi i maj 2008 och jag sörjde det genom att dricka massor av vin, ta några bloss på en cigarett (helt vansinnigt, inte gjort det på 5 år) och valde att byta jobb/bransch/det hela. Tankarna gick runt i huvudet - det kanske aldrig kommer att fungera, vem vet. Vad ska vi göra då? Men efter några dagars lite dystra tankar var det bara en tanke kvar i huvudet - vi kan inte annat göra än att försöka igen och igen. Det SKA bara gå och vi förberedde oss för omgång två.

Omgång 2 kunde inte påbörjas direkt. Man måste vänta i ca 2 månader innan man kör igång igen så att kroppen hinner komma ifatt lite. Så mellan maj och juli var det bara att vänta och förbereda tankarna. Och vad innebar förberedandet? Sommaren var ju härlig med sol, semester i Frankrike och en massa galej. Jag som sen, fr o m juli, skulle avstå från vin, kaffe, nikotin osv såg till att inta alla dessa saker under två månader. Jag öste på lite helt enkelt. I juli visste vi att det skulle bli allvar igen.

Den 27 juli påbörjade vi omgång två och exakt den 25 augusti plockades ägg ur från mig och de äggen mötte Johans soldater i ett litet provrör. Två dagar därefter, den 27:e, "planterades" de in igen och befruktning var ett faktum. Romantiskt så det förslår eller hur? Men hur fungerar då en provrörsprocess?

Provrörsbefruktning - hur går processen till egentligen?

Fas 1: Nedåt-turen. Japp, här är det bara nedåt som gäller. Med ett nässpray 4 ggr/dag i ca 3 veckor togs mina kvinnliga härliga hormoner bort från min kropp. Detta stadie kan ju liknas vid ett klimakterie. Skillnaden mot ett vanligt klimakterie är att processen sker på tre veckor istället för under loppet av flera år. Tror du kroppen blir chockad? Jodå så att.... Humöret svajar, vallningar och ett fasligt bölande vid de mest konstiga tillfällen. Lätt omtumlande fas kan man säga.

Jag kommer mycket väl ihåg min första "böl-attack". Vi skulle hem till några kompisar i Klagshamn på lite fest. Vi kommer dit och allt är frid och fröjd. En timme in i besöket, när fler gäster strömmat in, går jag på toaletten och där händer något. Jag tittar i spegeln och börjar gråta. Nej, inte för att jag blir chockad över vad jag ser men för att....INGENTING. Jag har inte en susning varför jag gråter, jag bara gör det helt enkelt. Det bara kommer över mig. Hur ska jag göra nu, ska jag gå tillbaka till de festande gästerna som sitter i vardagsrummet eller ska jag bara gå hem. Hrm, jag måste ju säga till Johan vad som händer. Jag smyger tillbaka till vardagsrummet med de största förgråtna ögonen och en näsa som ser ut att ha snutits 311 gånger och säger psssstttt, Johan.... Johan, psssstttt.... Till slut ser han mig och ALLA andra också. Vad har hänt? Har du slagit dig? Det enda jag får ut ur munnen är mjääääää och ännu ett bölanfall kommer över mig. Herregud, vad ska de tro? Johan kommer springandes och jag försöker säga att det inte är något men ändå är något. Lätt att förstå? Inte. Jag ville hem och bara lägga mig och försöka förstå vad som hade hänt. Jag visste ju att detta kunde ske, det hade man ju läst, men det var lite av en chock att det bara, out of the blue, kom över mig. Jag åkte hem och sen var allt bra igen. Denna lilla scen upprepades några gånger igen under denna fasen men vi vande oss. Johan tittade ibland skrattande på mig när jag grät som värst och då kunde jag ju inte hålla mig för skratt för jag förstod med distansen till det att det bara var löjligt. Jag visste ju att det berodde på sprayet. Så skratt och gråt varvades i en härlig mix.

Fas 2: Uppåt-tjacket. Denna fasen innebär mer glädje och är fasen då man drogar ner sig fullständigt med östrogen igen. Man tar spruta själv i magen i ca 2 veckor. Sprutan innehåller som sagt kvinnliga hormoner, exakt avvägda till vad du behöver för processen, och till detta kommer humörets uppgång och man hittar tillbaka till "vanliga" jaget. Härligt, man känner igen sig själv igen, om än inte helt. Fortfarande kan man fälla en tår eller två mitt under en middag hos vänner, för att sedan skratta igen. Ash, folk vande sig vid detta och sa att jaha, there she goes again. Ge henne 5 minuter så skrattar hon igen. Och ja, så var det också.

Fas 3: Sista ruset. Detta var den sista sprutan som skulle tas. En dunderspruta som utvecklade äggen helt och blev redo för att plockas ut. Exakt 36 timmar innan plockning skulle man ta denna. Inte en sekund fel.

36 timmarc efter den sprutan skulle man infinna sig på kliniken för att bli "plockad". Sköterskorna var helt vilda av förtjusning när det märkte att jag hade hela 24 prima ägg att plocka ur (första omgången hade jag 15. Normalt är ca 5-8 st). Vilken värphöna sa de!! Är du verkligen 38 och inte 25 år? Kroppen verkar iallafall rent fertilt vara mycket yngre. Ash, sa jag smickrande medan jag njöt av orden om en ung kropp. Jag undrade dock varför de inte uttalade sig likadant om mitt yttre utseende men.... Kan det bero på de där 3011 rynkorna kanske? Well...

Anyway, efter att de plockat ut äggen ska man vänta i två dygn innan man kommer tillbaka. Under tiden har mina ägg sammanförts med Johans soldater och celler ska delas. 2-4 dygn efter åkte vi in till kliniken igen och på ett mindre romantiskt sätt blev jag "befruktad" med dessa embryon. 10 minuter senare står vi på parkeringen igen. Var det skönt för dig också Johan, frågar jag med ett leende? Hrm... mycket romantiskt. Befruktad och klar och det var alltså bara att vänta, vänta och vänta. Ca 3 veckor ska man vänta innan man gör graviditetstest.

Den 15 september gjorde vi graviditetstest och blev helt chockad över att se ett plus-tecken. Vi var gravida. Holy smoke!! Bara det där lilla tecknet hade vi ju längtat efter så och undrat om vi skulle få uppleva. Vilken känsla. Med det plus-tecknet blev Favorit-tollen, som nu i skrivandes stund hunnit bli 32 veckor gammalt, bekräftad. Vilken lycka!

/Louise

Killen kickar

17 maj är beräknat datum för förlossning och japp, då är det bara 2 månader och en vecka kvar nu. Magen sväller och Favvo kickar som bara den. Känns ibland som om han vänder sig helt vilket gör att magen ser smått deformerad ut stundtals.

Ja, hur ser jag då ur ser jag ut annars, denna vecka 31 som jag ju är i. (se graviditetskalender) Ja, 12 kilo plus och ser ut lite som en svullen amöba. Jag tror ibland att jag ser ut som vanligt, känner mig som tidigare, tills jag går förbi en spegel och en plötlig chock infinner sig. Vem är den där svullna saken, inte är det jag...eller? Om jag skrattar får jag en klar dubbelhaka vilken inte är den mest klädsamma kanske. Och tyvärr skrattar jag mycket vilket gör att jag oroar mig för att hakan ska förbli sådär. Benen då? Ja, jag förstår inte hur en graviditet, som bör vara koncentrerad på magen, ändå sätter sig på benen. Ridbyxlåren gör sig tillkänna samt volangerna (läs: bilringarna) och änglavingarna (läs: övre ryggfett) börjar göra sig än mer tydliga. Ja, bara att gilla läget antar jag. Tur att GI och andra metoder inför sommarmånaderna spammar tidningarna nuförtiden så att man vet att man med enkelhet kan återgå till normalitet sen. Enkelhet ja, hur enkelt blir det egentligen? Jag får skaffa en Personal Trainer sen, som coachar mig, kanske Favorit-tollen kan vara det?

Johan och sin kropp - Enligt Johan själv anser han att även hans kropp förändrats och han kallar det att vara sympatigravid. Idag har han dock rivit igång med spinning och graviditetskroppen skall bli ett minne blott är det sagt. Snart beach 2009 ju och då ska han bära ica-kassar och Favorit-tollen :-)

Hur har han det där inne och vem är filuren vi snart ska möta i maj? Man börjar bli nyfiken och vill att månaderna ska gå fort. Jag känner honom i magen genom sparkar, vändningar och hormoner. Johan känner honom genom att känna sparkar på min mage och märker av mina hormoner (läs: böleri utan orsak). Favvo känner oss genom att höra oss prata, skratta och genom mina härliga kroppsljud. Vilket party det måste vara för honom där inne :-). Ja, det känns kympigt att han snart ska komma ut och vara en helt ny människa i världen och det är något vi faktiskt skapat. Ja, det tar lite tid att förstå.

Apropå hormoner - vad är de bra för? Iallafall de som gör att man vaknar ledsen, gråter en skvätt för att sedan skratta...för att åter igen gråta lite till, skratta igen och ja, så fortsätter det. Vem har bestämt att de ska styra humöret och vad är det bra för? Hrm... Jag skrattar lite åt mig själv ibland när jag ställer mig utanför mig själv och försöker se mig själv objektivt. Va, bölar den där donnan nu igen? Jisses alltså, skärpning bruden säger jag. Ja, och då brukar det hela vända. Ofta också när Johan kramar mig och säger att allt blir bra och japp, 3 sekunder efter är liksom allt bra igen. Jaha, vad var det nu jag bölade för? Inte en susning...

Snart dags för koll hos barnmorska, närmare bestämt 18 mars. Allt har sett så bra ut tidigare och alla värden har varit bra förutom järnnivån. Den har varit mycket låg och jag äter nu maxdosen, 300g, vilket är enormt mycket. Jodå, magen pallar trycket, än så länge. Trots maxdos har ändå värdet inte gått upp så mycket och jag funderade ett tag på att även slicka på stolpar och äta spik. Men det kanske skulle störa magen så jag tar inte till den metoden...ännu. Vi får se den 18 mars helt enkelt.

Tankar om förlossning börjar komma. Känslan är blandad skräck, oro, glädje, längtan och givetvis hopp om att allt ska gå bra. Man har ju ingen kontroll, och jag gillar ju att ha koll på läget. Lite frustrerande måste jag ju säga. Lite oro har man ju ibland men då säger ofta Johan allt kommer att gå så bra. Med hans ord känns allt bra igen och oron lägger sig. Hur gör han egentligen? Några magiska ord och sen poff så försvinner oron. Härligt.

Det är bara att gilla läget och förstå att man är utlämnad till ödet och inte har kontrollen. Gäller bara att flyta med antar jag.

/

Mitt första inlägg

Ja, så är detta mitt första inlägg på denna eminenta blogg. Varför en blogg? Ja, det är väl på mode och man vill ju hänga med. Det som gjorde att jag fick loss tummen var att vi, jag och Johan, nu väntar ett barn, en pågaslarv vilket känns som den mest spännande resan i livet. Jag vet att många tycker säkert att det är töntigt att göra en blogg bara för det men vad fassen, stäng ner i så fall.

Namnet Favorit-tollen kanske inte kan förstås. Nej, så sant. En tolle kanske inte är det mest kärleksfulla begreppet men i denna familj har det en betydelse. Hej din tolle, är normalt att säga här och man gör det med hela sitt hjärta. Märkligt? Japp, jag vet. Favorit-tollen är då namnet på den favoritmedlem som finns i magen just nu. Bosse är ett annat arbetsnamn vi har. Nej för fassen, inte ska han heta Bosse. Namnet bara kändes så långt från det vi vill att han ska heta och Johan sa det spontant en dag och jag skrattade. Så, Bosse blev då arbetsnamnet.

Well....anyway....

Bilden här ovan är hur jag normalt ser ut. Resan att vara gravid är ju ingen beauty-process precis. Därför ville jag gärna ha en bild av sig hur man normalt ser ut. Utseendet just nu, med hormonfinnar, svullenhet, blekhet och glåmighet är en smärre chock. Förhoppningsvis blir inte detta bestående utan kan, med hård träning och kost, återgå till det normala.

När jag lägger upp inlägg så börjar vi egentligen när jag kommit en bit in i processen, närmare bestämt månad 6. Innan dess har det ju hänt massor men behöver ju inte ta med allt eller hur.

Namnet Favorit-tollen

Namnet Favorit-tollen kanske inte kan förstås. Nej, så sant. En tolle kanske inte är det mest kärleksfulla begreppet men i denna familj har det en betydelse. Hej din tolle kan jag och Johan säga till varandra och mena det mycket kärleksfullt. Hur det började? Inte en aning. Hallå din fis, hej din rackarbajsare osv - vi har många märkliga uttryck till varandra helt enkelt. Men alla med mycket hjärta bakom. Lite märkligt? Japp, jag vet.

Favorit-tollen är då namnet på den favoritmedlem i familjen som finns i magen just nu.

Bosse är ett annat arbetsnamn vi har. Nej för fassen, inte ska han heta Bosse. Namnet bara kändes så långt från det vi vill att han ska heta och Johan sa det spontant en dag och jag skrattade. Så, Bosse blev då arbetsnamnet.

Så, Favorit-tollen och Bosse är två arbetsnamn kan man säga. Ja, nu vet du det.